Någonting annat

Ännu kan vi ta det lugnt, vi har gott om tid. Det räcker om vi går härifrån 10.45, då hinner vi mer än väl.
Restaurangen är nästan öde. Lunchgästerna har ännu inte börjat strömma till. De dyker upp senare, efter 11. Mest är det hantverkare som äter här men även folk som jobbar i de närliggande butikerna. Maten som serveras är vanlig husmanskost men det går även att få sushi och pastarätter, kanske även wok.
Vi har druckit kaffe och ätit en kaka. Den senare var stor och rund och delvis täckt med mörk choklad. Cirka 60% av den var det. Vi var tre stycken som delade på två kakor, då räckte hundralappen. Fyra kronor blev över, de måste tillbaka i handkassan.
För att komma upp till restaurangen åkte vi hiss en våning. Man är alltid rädd för att fastna i en hiss men den här gången gick det bra. En kamrat till mig brukar ha olika verktyg med sig för att kunna klara en sådan nödsituation, jag bedömer det som ganska ovanligt att ha det.
En svag doft av ättika känns i luften. Kanske kommer den utifrån. Det finns en industri i området som utsöndrar liknande dofter, vid något tillfälle så mycket att larmet gick och Räddningstjänsten kom.
Vid ett av borden sitter fyra män, de har också druckit kaffe. Nu småpratar de med varandra. De är inga hantverkare, de har obestämbara yrken.
En man och en kvinna kommer uppför rulltrappan. De tvekar en sekund, sedan går de vidare mot hissen. Tydligen ska de upp ytterligare en våning. Snart återvänder de och börjar istället studera matsedeln. Ska de äta eller inte? De diskuterar lågmält.
När vi är färdiga ställer vi in brickan i brickstället. Jag tänker på alla böcker som jag ännu inte läst. Hur ska jag hinna med den uppgiften, den känns nästan övermäktig.
Vi kliver in i hissen och åker ner till entréplanet. Först rör sig inte hissen, det tar några sekunder innan den rister till och sakta sjunker neråt. Jag hinner tänka att jag också borde ha haft verktyg med mig men då är vi redan nere.
Mitt vänstra öga är rött, det verkar som om ett blodkärl brustit. Kan sådant ske utan vidare, utan förvarning? Doktorn sa det, jag behövde inte oroa mig. Det gör jag inte heller, jag är lugnet själv. Jag är "steady as a rock".
Idag är det måndag. Jag tycker mig känna att allt inte är som vanligt, att det är som någonting annat. Eller vad tycker ni? frågar jag mina kamrater. Men de svarar inte, de går bara vidare under tystnad. Jag gör det också, går långsamt mot ljuset långt därborta.

Lördagen efter fredagen den 13:e

På morgonen ett hav av snö. Vit nederbörd under hela natten. Får ett SMS från Sydney: "Stackars er". Men det är inte synd om oss. Vi hämtar tidningen och läser om dem som det verkligen är synd om: direktörerna i alla riskkapitalbolag.
De har inga vänner, alla hatar dem. De tycker sig få all världens orättvisor nerkörda i sina halsar på samma sätt som de franska gässen blir tvångsgödda genom långa trattar.
En traktor kommer och plogar, måste vara sista gången för säsongen.
Dricker kaffe, äter bulle.
Därefter ner till Vallentuna Centrum. En marknad pågår i snöyran, det är vårmarknad. Snart packar de flesta köpmännen ihop och drar iväg, de tröttnar när kunderna uteblir.
Vi köper en vaxduk i en affär. Jag frågar om det har varit bank i lokalen och det stämmer. Uplandsbanken höll till där i 25 år, Y minns det plötsligt. Jag bodde inte i Vallentuna då, det var före min tid.
Vi går in på konditoriet. Jag beställer en giffel med ost och skinka, Y tar en marängbakelse. Inte så dumt.
Vid ett av borden sitter en man och en kvinna. Mannen fyller i en V-75 kupong efter att först ha konsulterat en av spelbilagorna. Konditoriägaren ger honom ett fint tips: nummer 7 i fjärde. Kanske går tipset in, vem vet?
De verkar vara landsmän, de talar omväxlande på svenska och på sitt eget språk.
Hem, sedan bort igen på födelsedagskalas. Gästernas antal är fem, vi har träffats många gånger. Vi skulle ha varit sex men en kunde inte komma på grund av magsjuka.
Maten är mycket god: grillad fläskytterfilé med ris och sallad. Vin, öl eller cola att dricka. Två av gästerna drev i början av 1970-talet en liten affär på Tranholmen i Värtan. En natt blev det inbrott. Det som stals var öl och cigarretter. Trots en massiv polisinsats är stölden fortfarande ouppklarad. Ledtrådar kan ges till Norrortspolisen.
Vi bryter upp strax före åtta.
Hem för att läsa Knausgård. Han hatar att gå på babyrytmik med sin dotter, det känns som en förolämpning. Det enda han vill är att få vara ifred för att kunna skriva. Börjar känna detsamma. Varför kan jag inte bara få sitta och hålla på med min självbiografiska blogg?
Istället måste jag skruva ihop en hammock under morgondagen. Men det går bra, vi hjälps åt. Nu är det redan söndag. Solen strålar, snöfallet är glömt. Det mesta är faktiskt borta.
Han med magsjukan ringer. Det var inte så farligt, inga kräkningar hittills. Bara lite "bubbel" i mittpartiet. Men det verkar ändå långdraget.
I natt var jag själv bubblig i magen. Försökte kurera mig genom att tänka på annat. Det fungerade. Mitt röda vänsteröga går dock inte att bortse ifrån. Alla frågar: vad har du gjort? Svaret är att jag inte vet. Jag hade inte märkt någonting förrän Y påpekade saken.
Tänker en hel del på Hållnäshalvön: hur det är där just nu, vilket väder, etc. En gång frös en sillval fast i isen utanför Fagerviken. Det var 1923, sillvalen hade en längd av 13,5 meter. Tusentals nyfikna vallfärdade till platsen. Det var som om Messias återuppstått men det hade han inte. Det var faktiskt tvärtom.
Hösten 2010 var vi där, det är enda gången. Jag tog några bilder. Sedan körde vi till Forsmarks Bruk. "Nu hade ni tur", sa kaféinnehavarinnan, "idag är sista dagen som vi har öppet".
Det var faktiskt tur. Om vi kommit dagen efter hade vi fått stå med lång näsa.
Nu är jag faktiskt lite trött. Det är söndagen efter lördagen efter fredagen den 13:e, den dagen då ingenting hände.
Det hände på natten istället.
Vad som blev av sillvalen vet jag inte. Kanske stoppades den upp? Den är ett stort mysterium. Om ingen forskar vidare, måste jag göra det själv.
Jag börjar i morgon som är måndagen efter söndagen och så vidare.
Resultatet kommer att anslås på en sjöbodsvägg i Fagerviken.
Där och ingen annanstans.

Påskdagen

En stilla ro i Valdemarsvik. En inre frid.
Kallt väder på morgonen, nu har temperaturen stigit. Termometern visar +10 men det är förstås i solen.
På resan ner igår noterades att snömängden är större här nere än hemma. Fälten ligger vintervita, det skulle gå att åka skidor.
Jag hade ett par tillverkade av bröderna Sandström i Edsbyn. De hade vanliga bindningar, inga "råttfällor". De laggarna var stora och klumpiga, rena Gustav Vasa modellen. Men vår Gustav åkte ju inte skidor har jag läst, han gick på snöskor.
Jag drömde om att vinna en femmil och tränade hårt på åkrarna hemma. Sixten Jernberg var idolen. En riktig svensk skidkung med istappar runt käften och ett humör som fick folk att rygga tillbaka.
Men så vann han också guld, han var en demon i skidspåret.
Jag ville också vara en demon men blev det inte.
Påsken 1956 var ovanligt snörik. Våra gäster fick parkera bilarna nere vid gården och pulsa upp till oss. Då var det skönt att komma in i värmen och borsta av sig.
Tänk om jag tar fel på år. Var det kanske 1955 eller 1957? Jag var en grabb som alltid var glad, det är den allmänna uppfattningen. Så var förstås inte fallet. Jag tänkte mycket på min allmänna livssituation, varför den var som den var.

Varför var jag just här? Hur kom det sig?
Men för det mesta var jag förstås glad. Det skulle man vara. Den som tänkte för mycket blev sjuk.
Y putsar svärmors fönster, de blir blanka och fina. Jag ska gå ner till ICA och köpa fler ägg. De vi köpte igår har tagit slut. Rättare sagt, det är bara tre kvar och de räcker inte. Vi ska äta många ägg i påsk, det är nyttigt. Morbror Kalle åt en påsk arton stycken. Jag vet inte om han gjorde det vid ett enda tillfälle eller om det var uppdelat på alla fyra dagarna.

13.00 anträder vi resan hem. Nu är den mesta snön borta på gärdena , endast enstaka strängar finns kvar. I Norrköping kommer en spårvagn, det är inte ovanligt. Högre upp i Kolmården ser man bilar stå parkerade på andra sidan viltstängslen. Små skogsvägar leder dit. I bilarna sitter ensamma män som dricker termoskaffe och tittar på söndagstrafiken.

Antingen är det roligt eller tragiskt.

Svänger av E4:an vid Stafsjö som så många gånger förr. Hotellet ser tomt ut. Förra året fick vi veta att det övertagits av kineser. Kanske har de begett sig hem?

Stannar vid loppmarknaden i Jönåker. Köper bland annat några vykort. Ett är adresserat till Mia Mellander i Varberg och är poststämplat i Lund den 20 juni 1954. Det är en sommarhälsning som framförs. Frimärket kostade förresten 25 öre.

Resten av resan genomförs utan större utsvävningar. Man blir alltid glad åt att köra upp på Essingeleden och se Globen skina i eftermiddagsljuset. Det får oss att tänka på att vi inte är ensamma här i världen, en trösterik tanke. Kanske sitter de andra just i Globen och väntar på oss?

Men vi ska inte dit, vi ska hem. I morgon är en ny dag utsprungen. Det är annandag påsk och den har borgarna ännu inte hunnit ta bort ur almanackan.

Bäst att fira medan den finns kvar. En sista tanke bara:

Det här med arton ägg, kan det verkligen vara sant? Jo, det sägs så enligt familjelegenden. Jag får naturligtvis tro på historien för vem vill mucka med en sådan legend? Inte jag i alla fall.