Åker under den nya järnvägsbron. Nästa år ska ännu en byggas. Nu ser omgivningen ut som ett bombnedslag, det verkar obegripligt hur allt ska kunna ordnas upp.
Kaffe och småsnack på jobbet.
Jag har precis börjat läsa Lars Gustafssons "Herr Gustafsson själv". Huvudpersonen har just landat i Berlin, han är mycket trött. På planet har han träffat en fascinerande, rödhårig kvinna, hon heter Hanna von Wallenstein.
Boken kom ut 1971, då var jag 22 år och läste svenska på universitetet.
Vi åker ut och samlar in återvinningsmaterial som sedan läggs i olika containrar. Efter det en promenad i Lövsättraskogen. Entusiaster har byggt en paintballbana. Den har beskrivits i negativa ordalag i lokaltidningen, många vill jämna den med marken.
Vi möter en man och en kvinna med varsin svampkorg. Kvinnan säger att vi har träffats tidigare, det var för ungefär ett år sedan på samma plats. Kanske har hon rätt, jag vet inte.
Till lunch; farmarbiff med tärnade rotfrukter.
Jag lånade en bok på biblioteket om Stockholms 100 T-banestationer. Min dröm är att besöka alla dessa under en dag. Är det möjligt? Javisst, allt är möjligt för den handlingskraftiga människan.
Efter jobbet handling på Lidl. Letar efter den utannonserade fläskläggen men den är slut. Fler läggar kommer in i morgon, säger den grisköttsansvarige.
Hem till raggmunk och bacon. Fyller på med några prinskorvar och stekta ägg.
Vi ser en dokumentär på TV. En kvinna sägs ha begått självmord men misstanken finns att det är hennes man som har mördat henne. Han hävdar själv sin oskuld men blir dömd till 65 års fängelse.
En kraftig regnskur avslutar dagen. Det smattrar mot taket. Någonstans inomhus är vi alltid tillsammans. Erik Lindegren skrev de orden. Han var en storvuxen poet med ett nästan indianskt utseende, född i Luleå och död i Stockholm.
Frid över hans minne och över alla andras också.
