Var tidigt ute. Glömde ändå att lägga på ett brev. Körde en omväg till jobbet; genom Täby kyrkby och Löttingelund.
Kaffe, fralla och småprat i jobblokalen. Småprat är när de små detaljerna i tillvaron ventileras.
Mer kaffe på Arninge Krog. Jag gick dit med grabbarna. Två lastbilschaufförer pratade om den annalkande vintern. Det var dags att se över utrustningen på bilarna, kolla upp däcken och lite annat.
Igår fortsatte jag läsa "Herr Gustafsson själv" av Lars Gustafsson. Kom inte riktigt in i boken. Istället gick jag ut ur den.
Förra veckan läste jag "Världarnas krig" av H G Wells. Den var på något sätt mer lättillgänglig. H G stod för Herbert George, han dog 1946.
Det är i den boken som marsianerna anfaller jorden. De behöver vårt blod för att kunna leva vidare. Dock tänkte de inte på jordens bakterieflora och dukade själva under. Så kan det gå när man gapar efter mycket.
Eftermiddagens utflykt gick till Norrsunda hembygdsgård utanför Rosersberg. Vi träffade Gunnar och Yngve som just klippt gräset runt husen. Nu drack de kaffe och åt mazariner. Trevliga killar.
Hela tiden passerade flygplanen på luftbron över våra huvuden. Ett av planen hade sex motorer, det såg ut som en militär fraktkärra.
Tillbaka till jobbet och de vanliga rutinerna. N sa att hon just börjat läsa "Stiftelsen" av Isaac Asimov. Det är ju en klassiker inom SF-litteraturen men jag har inte läst någonting av författaren ifråga. Kanske en brist? Fortfarande är det så att jag bara vill läsa böcker som jag redan har läst. De av Hammond Innes till exempel, äventyrsromaner med överdådiga naturskildringar.
Innes skrev förresten ofta om havet, gammal sjöofficer som han var. I jobbets slutminuter citerade jag Geijers klassiska dikt "Nyårsdagen 1838", den som börjar med orden: Ensam i bräcklig farkost...
En arbetskamrat började då berätta om en vådlig seglats på Östersjön där deras båt tog in mängder av vatten men där läckan lyckades tätas med hjälp av en selleri. Ibland står lyckan den djärve bi. Har man bara en grönsak redo kan ingenting hända.
Klockan 19 är det redan mörkt, temperaturen är åter nere på 5 plus. Tänker på hur mörkt det måste ha varit runt barndomshemmet på 1950-talet. En ynka lampa lyste svagt från farstubron. Man fick treva sig fram på väg till dasset. När snön kom blev det lite lättare.
Men det var då. Nu är det mycket ljusare och tillståndet i världen går mot en all-time high. Vi kan med tillförsikt se an morgondagen. Det finns helt enkelt ingenting att oroa sig för.
Möjligen om man reste till Kina och promenerade ut på en nybyggd bro men hur ofta gör man det?
De har sitt därborta och vi har vårt här.
