Jag ropar efter grannen och frågar vad han tycker om vädret, han svarar att han inte gillar det alls. Han vill ha sommar och sol.
Jag har börjat läsa "De fyras tecken" av Sir Arthur Conan Doyle. Hittills är historien mystifierande, man förstår inte alls hur den ska sluta. Det är inte meningen heller. Det vore ju katastrof om man skulle göra det redan efter tio sidor.
Minns plötsligt sommaren 1959, den varmaste på länge. Inte så länge i och för sig eftersom den 1955 också var het i kvadrat.
Farbror Villes granhäck i Åkersberga brändes till döds, den blev aldrig sig lik efteråt.
1959 hade Herb Elliot världsrekordet på 1500 meter löpning med tiden 3.36,0. Året efter förbättrade han rekordet till 3.35,6. Det hade 36 år senare fortfarande räckt till guld vid OS i Atlanta.
Jag gjorde ett försök att sätta nytt världsrekord i tallbacken hemma vid Tibble men misslyckades kapitalt. Jag orkade inte ens runt banan. Många år tidigare försökte min morbror Gunnar att slå 100 meters rekordet på en raksträcka i Brottby. Det gick inte heller. Hans medhjälpare som fått uppdraget att sköta tidtagningen med en väckarklocka, påstod att klockan gick fel.
Igår regnade det hela dagen och blåste. Fruktansvärda förhållanden rådde. Jag satsade dessutom på fel hästar i Dagens Dubbel. Nian och trean vann, jag hade två andra på min kupong.
Man ska inte lita på experterna, bättre är att lyssna till sitt eget hjärta. Men om det går i otakt?
Under denna dag (3 juni), har vissa delar sett ljusa ut, sedan har det mörknat till igen.
Tidigare gick det att köpa SJ-biljetter på stationen i Djursholms-Ösby. Den var då en av Sveriges mest trafikerade. Jag gick in där för att handla en biljett till Skövde men kom på att jag skulle ha en studentbiljett precis när mannen bakom luckan gjort allting färdigt. Det kändes pinsamt att behöva be om en ny, han såg sur ut när han blev tvungen att göra om alltihop.
"Det kunde du väl ha sagt från början", sa han och gjorde en bister grimas.
Det kunde jag förstås men jag glömde bort det.
Det är en härlig tid som ligger framför oss nu, en slags blomstertid. Allt spricker ut och fågelungarna kvittrar i sina små, trånga holkar. Ungarna vill ut i stora världen.
Det regnade häftig från en svart himmel denna eftermiddag. Landskapet är nu genomdränkt av vatten. Mer tål det inte, då blir det översvämning.
Det är rätt skönt när det regnar, man får sitta inne och göra annat.
Synd att vi inte hittade Vällenbanan när vi letade efter den sommaren 2001. Men sjön såg vi till slut. Den låg blank som en spegel.
Banan användes för timmertransporter, den lades ner i början av 1950-talet. Inte mycket finns kvar. Tiden har huggit sin tand i den. Nere vid sjön Vällen lär ha funnits ett litet samhälle där skogsarbetarfamiljerna bodde.
Jag kan tänka mig att tillbringa en vecka i en husbil uppe i Gimotrakten. På dagarna dokumenterar man resterna av järnvägen, på kvällarna tänder man grillen.
Så skulle jag vilja ha livet. Kanske lite enkelspårigt men tjusigt. Lika tjusigt som sjön Vällens spegelblanka vatten som man kan stirra ut över när grillningen är avslutad.
Jag har inga andra drömmar. Vällenbanan är den enda. Kanske i sommar, vi får se hur det blir. Men ska pricken sättas någonstans måste det ju bli över i.
Sätts den över a blir det ett å och vem vill ha det?
