Den äldre mannen i Ormsta dök upp igen i morse. Han gick raskt med händerna på ryggen och hade blicken inställd mot fjärran.
Lite kyligare idag. Inga kortbyxor.
Ett orgelstycke spelas på bilradion, hinner inte uppfatta namnet när det är slut. Det bara mumlas till i högtalaren.
Jag saknar min danska penna, kanske en löjlig känsla men i alla fall. Man ska ju inte förneka sina känslor.
Det har börjat blåsa, sommaren är redan över.
Igår klippte jag samfällighetens gräsmatta i hettan. Strax innan hjärtinfarkten blev jag avlöst.
Bakade sedan en rabarberpaj som blev något för sur. Mer socker hade behövts. Folk brukar vara rädda för det vita giftet men jag har en annan inställning.
På jobbet: morgonkaffe och allmänt snack. Efter det en promenad.
Rostbiff och potatissallad till lunch. Den sista är inte speciellt bra. Potatisen har en obehaglig hinna. Rostbiffen är det inget fel på.
Även dagen har en hinna över sig, en grå hinna.
Efter lunch kör vi längs Skålhamravägen. En lada ser ut som om den håller på att självdö. Det är en sorglig syn.
Neal Cassidy skrev inga böcker. Jack Kerouac gjorde det desto mer. Han var också eldvakt på Sourdough Mountain, precis som Gary Snyder i dikten med samma namn.
Cassidy drogade ihjäl sig, Kerouac söp ihjäl sig. De var bröder ända in i tomma intet.
Skålhamravägen är smal och kurvig. Jag styr med knäna som Cassidy gjorde när han körde igenom Amerika i en psykedelisk buss.
Vårt mål är idag ödehuset. Det har stått tomt länge. Ett träd har fallit igenom dess tak. På en solstol utanför ligger en ESSO-karta över norra Tyskland, den är från 1971.
Vi dricker kaffe utanför ödehuset. Blommor växer vilt runt dess stenfot. På vägen hit passerade vi ett rapsfält, det lyste intensivt gult.
Efter kaffet åker vi hem, därmed är arbetsdagen slut.
Cassidy ville vara en respektabel intellektuell, gärna i kostym och slips. Istället minns man honom som en hoppande galning. Kerouac blev med tiden alltmer reaktionär. Sista åren bodde han hemma hos sin mamma som tyckte att hans gamla vänner var dåligt sällskap för honom.
Nedgång i temperaturen även i morgon. Gruvindustrin går däremot uppåt. Dannemora återinvigs i dagarna och i Lappland kommer flera nya gruvor att öppnas.
Världen behöver järnmalm, vi behöver världen, världen behöver oss. Vi är på något sätt "alla tillsammans". Det är en känsla som vi kommer att ha ända tills vi dunkar handen i målkaklet.
Och då är det för sent.
