Vallentuna - Valdemarsvik: en resa.

Buss 610 från Rosengårdsvägen 10.15. Slänger soporna först. Är tidigt ute, lite väl kanske.
Trafikproblemen i Vallentuna C håller på att lösas. Vi har fått en bro för Roslagsbanan. Järnvägstrafiken släpps på först i september men vi är ändå glada.
Bussen är snart halvfull, halvvägs inne i Täby är den helfull.
OK:s mack i Mörby C är snart riven. En ny har byggts längre ner med infart från g:a Norrtäljevägen.
Ner i underjorden vid Danderyds sjukhus. Tåg till Fruängen om tre minuter. En man stiger på vid Bergshamra. Han bär på en uppslagen laptop som han använder flitigt ända fram till T-centralen.
Kliver av. Går längs gången som Kristina Lugn beskrev som Stockholms vackraste plats. Håller med.
På Centralstationen ser alla ut som potentiella bondfångare. Man känner sig som ett vilsekommet får från landet vilket också är sant.
Text på Burger Kings vägg: "Man discovered fire for a reason". Den anledningen heter Whopper hamburgare.
En man passerar. Han drar på en resväska och bär flottans blå gymnastikskor på fötterna. Åtminstone de som tillhandahölls 1962. Nu finns det modernare skodon.
Information från SJ: Tågtrafiken mellan Hallsberg och Karlstad är inställd just idag. Buss erbjuds istället men restiden förlängs med 65 minuter.
En man på en bänk skriker plötsligt rakt ut, han är omringad av resväskor. Det verkar som om någonting har brustit inom honom. Kanske en nervtråd?
Ivar Lo-Johansson tillhörde arbetslaget när golvet i Stockholms Central lades på 1920-talet. Det håller än.
Två av resans fyra etapper är nu avklarade. Två återstår följaktligen. Enkel matematik.
Upp på tåg 233 mot Norrköping. Avgång 12.40. Det rör sig på minuten. Stockholms
södra förorter breder ut sig. Vita fläckar för mig. Få passagerare, precis som jag vill ha det.
Huddinge C, Flemingsberg.
Enligt AB var Breivik nöjd med domen - minst 21 års fängelse. Han log maliciöst och gjorde fascisthälsning.
Stopp på bron innan Södertälje Syd. En högtalarröst förklarar varför.
40 sidor skrivna av "Revolvermännen". Blir det fler? Tveksamt.
Ett indiantält är uppslaget utanför en gård. Här? En teepee, en wigwam. Upprepar: Här?
Vagnhärad med sitt vackra stationshus av tegel. Lästringe. Här ska tåget inte stanna men gör det ändå. Vi får vänta på ett mötande tåg.
En av medpassagerarna säger i sin mobil: "Det finns ingen tvekan". Han har tydligen blivit blåst på pengar, stackars jävel. Fortsätter: "Men det är bara att jobba vidare".
Det är skönt och avkopplande att åka tåg. Man relaxerar.
Slättlandskap. Sjössa, gammal station. Strax Nyköping. Snabbt stopp.
Kolmårdens trolska skogar återstår.
En kvinna påstigen i Nyköping, äter medhavd sallad. Avslutar måltiden med att gröpa ur en avocado. Nu läser hon en bok, ser inte vilken.
Jag har också medhavd reslektyr inköpt på Myrorna igår. Det är Folke Dahlbergs "Vättern" från 1949. Han drunknade 1966 i samma sjö.
Kolmårdens station. Damen med salladen kliver av. 19 minuter kvar. Bråviken bryter fram. Tåget saktar ner vid Getå, denna plats som för alltid är förknippad med järnvägskatastrofen den 1 oktober 1918. Denna förorsakades av ett jordskred. 42 passagerare omkom.
Frågar på Norrköpings Central var man köper biljett till Valdemarsviksbussen. Det gör man på Resecentrum, huset bredvid. Tack så mycket!
Expressbuss 46 avgår från plattform A3. Ut på E 22:an. Sitter högt i bussen, bra sikt.
Vid Takmossen svänger vi av och stannar i Ringarums Centrum. Ett litet sådant. Några stiger av. Vi möter en annan 46:a i svängen, en dubbeldäckare. Chaufförerna morsar.
Svartvita kor betar fridfullt vid en sjö. Det ser ut som en tavla. Med denna idylliska bild avslutas resan mellan Vallentuna och Valdemarsvik. Den tog på minuten sex timmar men då måste förstås väntetiderna räknas bort. Summa fyra timmar av ren njutning och tillika en härlig avslutning på semestern.

Sammanfattning av Gotlandsresan

Vi åt filé Oscar två gånger på två av varandra oberoende restauranger (men de låg på samma gata).
Vi åt glass tre gånger på två olika glasshak. Ett av dem var beläget nere i hamnen.
Vi vandrade upp och nerför den stora affärsgatan åtskilliga gånger. Det tänkta lammskinnet blev ett par tofflor.
Vi (jag) åt salmbärsyoughurt en gång till frukost, fil de övriga fyra gångerna.
Vi åt schnitzel en gång (på Fårö). Den var god.
Vi besökte Fårö fyr som gjorde ett mäktigt intryck. Vindarna från havet var friska.
Vi fikade två gånger på Route 143 i Roma. OBS: inte "Råååma", det gör korna.
Vi hittade inte flygmuseet i Visby för det är nerlagt.
Vägen Visby - Roma var rak och bred, åtminstone i början. På den fanns Gotlands enda fartkamera (tror vi).
Vid Hoburgen hittade vi en hjärtformad sten men den lät vi ligga. Vid Högklint hittade vi en annan som fick följa med hem.
Vid Visby busstation bankade ett fyllo på en av toalettdörrarna och skrek att han måste in. Den skånska damen som befann sig därinne, smet förskräckt ut.
Förr var Visby en stor militärstad, inte nu längre. Ett stridsvagnsgarage vid Tofta är dock planerat för säkerhets skull.
Vi trodde att Helgumannen var en rauk men det visade sig vara ett fiskeläge.
Museijärnvägen i Dahlhem var endast en kilometer lång. 2015 har den utökats till sju. Men det var en trevlig kilometer.
Vi åt salmbärspaj hemma hos Olssons i Gråbo. Det hade vi aldrig ätit förr. Smakade fint.
Tina spelade in ett matprogram på Stora Torget i Visby. Hon såg pigg och alert ut.
En skåning berättade att det var översvämning i Lummelundagrottorna efter förra torsdagens ymniga regnande. Besökare blev tilldelade gummistövlar vid ingången.
Just nu sitter vi på båten hem, vinden är mellan 3-5 m/s. "Light winds from west", säger kaptenen. Hon och hennes besättning hälsar oss välkomna på hemresan (som för vissa är resan bort).
Jag har köpt en ny penna i shopen.
Strax före 16.00 beräknas fartyget anlända till Nynäshamn. Då är resan slut.
Åtminstone den här deletappen. Många fler återstår. Det här vara bara som ett mellanspel. I Mellansel.

15 augusti

Jag tycker bättre om Gotlands inland än om kusttrakterna. Inlandet är mer som hemma.
Särskilt gillar jag Roma, där går det t.ex. att köpa en fogsvans för 169 kronor (om man nu skulle vilja det).
I inlandet ser det ut som i Roslagen. Det liknar vägen och omgivningarna mellan Rimbo och Edsbro.
Allt prat om havet står mig upp i halsen. Det är helt klart överdrivet. Jag vill sätta handen mot strupen och ropa: "No no senôr". Vem vill fånstirra ut över blanka vattenmassor?
Ändå blir det ofta så.
500 meter söder om Nabben står Lasse B och kastar smörgås medan Y letar efter vackra stenar, formade av naturen.
Vi har kört hit på en väg som hela tiden hotat med att skala bort stora delar av bilens underrede, vilket dock vår entusiastiske guide bagatelliserar som "tjafs". Han pratar istället om havsörnar och om en sedan länge försvunnen medeltidshamn. Den blev uppslukad av havet därför att naturen ville så.
På andra sidan havet ligger Lettland. 1990 kom en flyktingbåt därifrån. Vädret var dock hårt och passagerarna kunde inte ta sig iland. Båten fick bogseras till Slite och där skedde landstigningen.
Nu fånstirrar jag ut över havet.
Det är som att betrakta en hötorgsmålning på Rimbo marknad. På himlen syns breda kondensationsstrimmor efter högt gående flygplan på väg mot andra kontinenter.
Lasse B säger att det har blivit fler överflygningar på sista tiden. Flygbolagen har lagt rutten över Gotland för att spara bränsle.
Idag är en härlig sommardag som dock har en doft av höst i sig.
Efter turen till havet kör vi till golfrestaurangen och äter köttfärslimpa. Smakar gott. Saffranspannkaka till efterrätt.
På restaurangen träffar Lasse en f.d. bilhandlare från Visby som nu sålt sin firma och håvat in pengar.
Det är så livet ska levas.
På vägen tillbaka, via Ljugarn och Roma, funderar vi på hur livet ska levas.
Korta stunder av lycka eller ett ständigt lyckorus?
Ingen kan förstås säga vad som är rätt eller fel men vad är det för fel på ett ständigt lyckorus? En euforisk symfoni av "happiness" som ljuder hela tiden?
Så småningom vänder dirigenten sista notbladet och låter musiken tona bort som en solnedgång i havet.
Därefter lämnar besökarna konsertsalen, var och en vandrar hem till sig, tar en kvällsmacka med leverpastej och gurka, uppsöker toaletten, borstar tänderna och går slutligen till sängs. 
Imorgon är en ny dag med nya lyckorus.
Halleluja!

Till Hoburgen

Söderut. Först mot Klintehamn, därefter mot Burgsvik.
Det var i Klintehamn som huvudpersonen i en novell av Sture Källberg, tar hyra på en båt för att jobba sig tillbaka till fastlandet.
Han har kommit till Gotland med avsikt att tjäna grova pengar som sockerbetsplockare men finner snart ut att arbetsförmedlingen lovat runt men hållit tunt. Förtjänsten är nämligen usel och han finner för gott att schappa.
Strax efter Klintehamn ringer Lasse och vill att vi ska komma dit, det gör vi förstås.
Letar efter ett kondis i Hemse men hittar inget. Går in på Konsum och köper fyra flätor samt fyra ringmunkar.
Hittar till huset utan problem. Kaffe & snack.
Lasse håller en rak linje i sitt konstnärliga utövande, han är oerhört ärlig. Det måste konstnärer vara, annars blir det ingen riktig konst.
Vem vill ha oärlig, kompromissande konst som inte består av en rak linje?
Inte jag. Ingen annan heller.
Efter besöket hos Lars kör vi tillbaka mot Hemse, passerar Burgsvik och står så småningom öga mot öga med Hoburgsgubben.
Snabbt går vi en runda bland klipporna. Bland annat kliver vi in i en grotta där vi står en stund och betraktar väggarna. Det är något slags ljus därinne.
Det skimrar.
Eller också är vi bara trötta.
Jag vill till det inre av Gotland, jag har sett tillräckligt av kustlinjen nu.
Jag vill också ha mat.
Gotland vimlar av bagerier och creperier. Man kan få mackor med allehanda pålägg. Dessa äts med stort allvar av långa, högutbildade, välbetalda medelålders män som alla bär hatt.
Nej, jag är inte bitter!
Vi lämnar Hoburgen och påbörjar återfärden mot Visby.
Stannar vid tre små likartade väderkvarnar som ligger i rad. Vid den första står tre små hästar; en vit, en brun och en gredelin.
Jag är jättehungrig, jag känner mig inte riktigt bra.
Blodsockerfallet har gjort stor skada, frågan är om skadorna går att reparera.
Parkerar centralt och går till en restaurang som har kåldolmar på matsedeln. Nej, tyvärr är dolmarna slut. Falukorv går lika bra.
Efter maten mår jag bättre, blir på något sätt gladare.
Kvällen avslutas vid Snäcks strand där solen går ner i havet. Det har den gjort sedan tidernas begynnelse.
I morgon går den upp igen. Får se vad morgondagen bär med sig i sitt förkläde.
Ärlighet och raka linjer skulle jag tro.
Mer behövs inte.

Till Fårö

Under färden från Visby pratar vi en del om kor och får och varför cowboysarna i vilda västern avskydde de senare djuren.
Det var för att korna betade mjukt och lätt medan fåren slet upp gräset med rot och allt. De gick hårdare fram i naturen.
Hinner precis fram till färjan i tid, kör ombord. Av på andra sidan. Det var med Fåröfärjan som Bergmans hushållerska skickade efter ny köttfärs när hon av misstag blandade vitlökssalt i den gamla.
Bergman hatade vitlök. Han var en säregen person.
Man kan säga: "Ingmar, vi är trötta på dina demoner. Klipp håret och skaffa ett riktigt jobb istället!"
Vi säger självklart inte så, vi har respekt.
Kommentar från Y: "Han hade ju inget hår".
Utanför ett hus står en lång rad med Castroltunnor, det var länge sedan som man såg sådana.
Fårö fyr är imponerande men det blåser kallt nere vid havet.
Fortsätter mot Skär.
Diskuterar hur mycket Hoss Cartwright egentligen vägde. Avsevärt. Ändå rörde han sig förvånansvärt smidigt, både till fots och till häst.
Vi minns signaturmelodin till serien: "Över stock, över sten, kommer pappa Ben ...".
Sveriges Radio sände en skojvariant som hette "Bröderna Äppelkartwright". Mycket lustigt! Gösta Knutsson spelade Lorne Greens roll.
Mot raukarna vid Langhammars. Fantastiska skapelser. Folk går runt och beundrar, vi gör det också. Tittar ibland ut mot havet. Det är mycket stort.
Vi känner inte riktigt igen oss vid raukarna. Kanske var vi på ett annat ställe 1997? Vid Lauters? Det är möjligt. Allt är faktiskt möjligt i denna värld där möjligheterna travas på varandra.
Helgumannen visar sig vara ett fiskeläge och inte en jätterauk som vi trodde.
Tre roliga raukskämt: "Vi raukade komma förbi", "Raukning är förbjuden" samt "Till lunch åt vi råraukor". Fler finns på lager.
På Ebbe & Ebbas i Sudersand kostar ett långhårigt fårskinn 1700 kronor. Det är aningen för mycket för vår reskassa. Köper vykort istället.
Bilparkeringen vid Sudersand kostar 30 kronor, det är också för mycket. Åker därifrån med knuten näve.
Stannar till vid Kuten. Där står Ghostbusterbilen. Jag har läst att denna är den äkta, den som var med i filmen.
Bara en sån sak har gjort att hela den här resan blivit mödan värd.
Tur vid färjan igen. Kör upp på den och är över på fem-sex minuter. Letar efter apotek i Fårösund, inget finns.
I Slite finns ett däremot. Samt massor av, host, cementdamm.
Köper äpplen, Loka och ett Aftonblad på Konsum. Innan dess har vi tittat ner i kalkbrottet. En svindlande känsla.
Ännu har vi inte besökt någon av Gotlands 92 kyrkor. Det är stor skam. Vad skulle Helge Pettersson säga, han som ägnat så mycket tid åt att tjära dessa kyrkors tak.
Tillbaka i Visby vid dagens slut. Men det är inte sant för klockan är bara 17.00. Vad ska vi göra resten av tiden?
Vi äter saffranspannkaka för det är både gott och nyttigt.
Och nu är dagen slut.

Dagbok från Gotland; 12 augusti

Korta, snabba anteckningar, som George Macay Browns under dennes resa till Shetlandsöarna.
12.50 från Nynäshamn. Punktlig avgång.
Öar på höger sida, hav och himmel flyter ihop.
Taktfast dunk. Fem timmar 1997, nu bara tre.
Tog med två böcker av Kristian Petri på resan, har inte läst någon av dem tidigare.
Kaptenen säger att vinden är 4-6 sekundmeter, det är ju ingenting för oss sjöbjörnar.
Östersjön, väldig och mytomspunnen. Egentligen är den en en lilliput.
G M Brown var sjuk dagen innan sin resa. Jag känner mig inte heller riktigt bra. Han fick penicillin av sin läkare och kunde med knapp styrfart borda fartyget i Stromness.
Röst i högtalaren: ett barn har upphittats. Föräldrarna ombedes omedelbart bege sig till informationen.
Försöker föra över ett inlägg till Facebook men det fastnar i havet.
Dagens rätter: lax, spagetti med köttfärssås samt schnitzel.
Äter räksmörgås (den mindre varianten).
Begår sedan en dödssynd genom att doppa mazarinen i kaffet. Ingen ser.
Går bak i aktern för att ta en bild. Tar bilden, går tillbaka igen.
Sover en stund.
Tid 15.05. Lugnt hav.
Internetuppkopplingen är fortfarande död.
Jag skulle ha tagit med mig G M Browns bok för att kunna jämföra våra resor. I kafeterian åt Brown en cheeseburgare, han mådde märkbart bättre än dagen innan.
Stort tack till Alexander Fleming.
Går fram i fören, läser att M/S Gotland har en längd av 195 meter och en bredd på 25 meter. Just på den här resan är passagerarantalet 1100.
Det står inte på förrän högtalarrösten berättar att vi strax är framme. Alla motorburna resenärer uppmanas att gå ner till sina fordon. Motorerna får dock inte startas förrän tillstånd ges.
Det gör vi inte heller, det skulle vi aldrig drömma om.
Drömmer gör vi om andra saker, mestadels är de matnyttiga.