9933

Det är måndag morgon, mitt huvud känns så ... ungt. Fram med anteckningsboken, den som inköptes på Rusta tidigare i år. Svart med linjerade blad. En Moleskinekopia visserligen men 29 kronor istället för 129 gör att det inte är något snack om saken.

På kaféets kaffebryggare lyser siffrorna 9933. Jag har inte sett dem tidigare men antar att de tillhör ett räkneverk som talar om antal koppar sedan start. Många hantverkare kommer in och äter en tidig lunch. De hejar på varandra medan de balanserar sina brickor med Wallenbergare, kycklingschnitzel eller bergtungefilé. "Tjänare, hur är läget?" "Fint serru." Det råder en gemytlig stämning i lokalen. Alla verkar känna alla.

Ljust på himlen. Senare i veckan talas det om snö. Vintern tycks vara på gång. Man kan anta att nederbörden åtminstone i början är något blöt. De kalla, friska snöflingornas dans får vi vänta på.

När författaren George Mackay Brown 1988 färdades med båt mellan Orkney och Shetland, missade han Fair Isle både på dit-och hemresan. Ön är annars känd för sina stickade tröjor och sitt rika fågelliv. Sjuttio innevånare bor på de 768 hektaren. Varken restaurang eller pub finns, däremot en nerlagd radarstation som RAF byggde under kriget samt en skola för barn upp till elva år.

Vår teori om kaffebryggaren visar sig stämma. En kille i orange overall hämtar ett antal koppar kaffe och plötsligt visar siffrorna 9940. Vad kommer att hända efter 9999? Troligen slår räkneverket över till 0000. Allt börjar om från början.

Dagens utflykt går till Markims kyrka. Kallt och blåsigt. Vinden sveper in från det öppna landskapet. Vi fikar snabbt, packar sedan ihop och kör iväg. I korsningen möter vi postbilen som nu mer är grön istället för gul. Det är naturligtvis konkurrenten som är ute och åker med bruna fönsterkuvert, rekommendationer, avier samt korsband. Vi fortsätter i riktning mot Upplands-Väsby. Passerar en runsten på höger sida och lite längre fram en rostig lastbil av äldre modell. Den är nästan fastvuxen i marken. Om någon månad är den kanske fastfrusen.

Åker till Täby C efter jobbet. Anledningen är ett nytt pass. Efter åtta nummer är det min tur. Poliskvinnan frågar om jag fortfarande är 1,83 lång. Det är jag inte, jag har krympt ihop till 1,76. Tragiskt men sant. Födelseförsamlingen stämmer dock; Gustav Vasa i Stockholm. Jag förklarar mig nöjd med fotografiet. Därefter tas mina fingeravtryck, det är en nyhet. Det visar sig vara komplicerat. Jag trycker pekfingrarnas toppar mot de båda glasskivorna utan att få till ett godkänt resultat. Bättre går det efter insmorning med handolja. "Där satt de", säger poliskvinnan. Hon är mycket professionell, hon har varit med förr. Antagligen har hon tagit fingeravtryck på många bovar. Nu blev det en till i samlingen.

Det är måndag kväll, jag kommer ut från Täby C med en kasse innehållande en vörtlimpa (med russin), tio skivor julskinka och en påse djupfrysta köttbullar, impulsköp i denna den bästa av världar. Bäst att passa på för om en dryg månad börjar vi om igen. Dag 1 skimrar vid horisonten.

Söndag kväll (och måndag förmiddag).

Söndag kväll. Det blir mörkare hela tiden. Mörkret drar i oss, det vill ha in oss i sig, in i den svarta säcken.Vi kan inte hejda processen, den fortsätter ändå.

Förkylningen har börjat om. Just nu täppt i näsan igen. Frös för en stund sen. Frös som en hund. Ber att få en Ipren på jobbet. Tar nässpray. Tungt i lungorna. Varmt i pannan. Kanske feber. Äter kokt skinka och potatismos till lunch. Maten smakar ändå
ganska bra. Man är hungrig och äter. Det kanske ändå inte är så farligt med sjukdomen.

Bensinpriset går upp och ner. Just nu ner igen efter en tillfällig uppgång. Minns att soppan kostade 1,48 när jag började köra. Men det tyckte man var dyrt då. LM på Täby Kommuns vaktmästeri sa han skulle sälja bilen om priset började gå upp mot 3 kronor litern. Det gjorde det förstås så småningom. Om han satte sitt hot i verket vet jag inte.

SAS har också gått upp och ner. Just nu upp efter hårda förhandlingar. Vårt Airlines System kommer att fortsätta glida fram i lufthaven. Men för hur länge? Ingen vet.

SD har beslutat att rensa ut rasister och andra främlingsfientliga krafter från sina led. Nolltolerans ska råda. Men hur många blir kvar då? Om man attraheras av SD är det väl just för att man är rasist och främlingsfientlig.

Vi gick till kaféet för att dricka vårt vanliga måndagskaffe. Ingenting särskilt hände där. Några av gubbarna vid bordet bakom oss, skulle ut och lägga kantsten i ett bostadsområde när de avslutat sin tidiga lunch. De sa: "Tjena då grabbar" till de andra, sen gick de. Det var det enda som hände.

Jag har just läst klart Christina Kellbergs bok "Kupongtjuven". Den är mycket fascinerande. CK:s far hette Per Kellberg och var författare. Det är han som har skrivit förlagan till filmen "Vi på Väddö". Annars skrev han inte så mycket, annat kom emellan. Norrtälje Stadshotell och dess utbud av groggar till exempel. Jag vill minnas att Karl-Arne Holmsten spelade en av huvudrollerna i filmen, han var någon slags skeppare på en skuta. Men detaljerna har bleknat i tidens skuggspel. Vissa partier är urfrätta och överexponerade, andra är mörka som en kolkällare.

Vi närmar oss nollpunkten, inte tu tal om den saken. Zero hour. Ground zero. Love minus zero/no limit. Jag har fått för mig att Bob Dylan är svenskättling men att han inte vill erkänna sitt ursprung. Kom igen nu, Bob, kliv ut ur garderoben! Du är nog innerst inne en tvättäkta smålänning. Från Snålboda.

Filmen "Första divisionen" spelades in på F6 i Karlsborg. Det stod på internet så det måste ju vara sant (det är sant). Stig Järrel och Hasse Ekman var med. De var unga då. Nu är de inte ens i livet.

Bensinmärket GULF är på väg tillbaka. Vissa mackar i södra Sverige har redan skyltat om. När kommer Nynäs? Koppartrans? UNO-X? BP? Caltex? När kan man få åka till ett riktigt motell av den sort där man parkerar bilen utanför dörren? Några ska finnas kvar men de är svårfunna.

Orden är också svårfunna. Hoppsan, där tog de slut.

12 november

Dagarna rullar på. Nu är vi inne i november, månad nummer 11 i kalendern. Den tidigare kylan har ersatts av plusgrader, 6-7 i helgen. Mörkret faller allt tidigare. Redan efter fyra är det dags. Det är bara att acceptera faktum och ställa in sig i vinterledet. Någon ljusning kan inte skönjas förrän om cirka en och en halv månad. Då svänger det, dock ganska sakta.

Vi gick till kaféet på förmiddagen. Jag hade med mig anteckningsboken och skrev "12 november" högst upp på en vänstersida. Det var få människor i lokalen. Fler kom dit medan vi satt där. På matsedeln idag fanns stekt fisk, gulasch och skomakarlåda. Men vi drack bara kaffe.Vi skulle äta senare.

Jag vill gärna skriva något intelligent men det går inte. Intelligensen räcker inte till.

Mitt favorit program på TV är "Ice Road Truckers" där djärva lastbilsförare trotsar naturens makter för att i rätt tid kunna leverera viktiga laster i Alaska och Canada. Ofta är temperaturen mellan minus 20 och 30, snöstormarna viner och vägarna är högglansputsade upp till högsta halkvarning. Dessa förhållanden kräver rätt man eller kvinna bakom ratten. Jag anser mig själv vara rätt man bara jag fick göra ett försök. Konstigt nog vill ingen ge mig en chans. Det är upprörande.

Jag är nu färdig med Charles Bukowskis "Ham on Rye". Kanske blir mitt nästa läsprojekt samme författares "Notes of a Dirty Old Man"? Det skulle kanske passa bra. Såg också att Ann Cleeves i början av nästa år kommer ut med bok nummer 5 i sin Shetlandskvartett. Nummer 5? I en kvartett? Hur är det möjligt? För min del spelar det ingen roll eftersom jag gärna vill läsa en ny bok om Jimmy Perez, den olycklige detektiven i Lerwick. Olycklig är kanske inte rätt ord. Otursdrabbad? Egentligen inte det heller.

På eftermiddagen gjorde vi en utflykt till Vada kyrka. Som fallet är med de flesta landsortskyrkor, var även denna ordentligt tillbommad. Man är förstås rädd för tjuvar som är ute efter kyrksilvret. Rädslan är inte helt obefogad. Vi noterade att gravarnas antal var få. På håll syntes Vadakullarna. Dit ska man gå en vacker höstdag som den här och blicka ut över landskapet. Men det gjorde inte vi. Efter kaffet gick vi in i bussen istället och körde därifrån.

Varför vill ingen ge mig en chans? Jag har till exempel aldrig fått erbjudande att bli livräddare på Bondi Beach. Konstigt!

Strax innan hemgång på jobbet, diskuterade vi vad som höjer livsandarna. För egen del anser jag att ett glas filmjölk, falukorvsmacka (på Leksandsknäcke) samt Bachs Matteuspassion, höjer dessa andar till näst intill omätbara nivåer. Underligt nog var jag ensam om denna åsikt. Folk verkar inte förstå sitt eget bästa. Men för all del, spräng inga gränser. Gå kvar i murriga källarutrymmen, klafsa runt i leran på trälfötter och fäll gärna ut paraplyet även när det inte regnar.

Tänk, falukorv som är så god, speciellt den från Andersson & Tillman.

På det hela taget har dagen varit lugn. Inga upphetsande detaljer har försökt ornamentera den grå dagens glädje. Vi får nog anse oss nöjda med måndagen den 12 november. Den har varit precis som vi vill ha den. Därför placerar vi den nu i en liten låda som vi varsamt sänker ner i minnets katakomb. 11 november finns där redan. De kommer nog att trivas tillsammans.

31 oktober

För några dagar sedan talades det om snö och kyla men ingenting hände. Inte här i alla fall. Kanske i andra delar av Sverige, jo det vet jag ju. I Avesta fick en FB-kamrat forsla bort nederbörden med hjälp av snöslunga. För säkerhets skull är vinterdäcken på nu. 240 kronor per bil kostade kalaset men det var det värt.

Det verkar som om förkylningen har gått ner i lungorna. Jag trodde att jag var frisk men så var inte fallet. Jag vill inte vara sjuk på riktigt, jag vill bara kunna säga att jag inte är riktigt bra fast jag inte menar det. Nu har jag fallit på eget grepp.Jag får krypa till korset och gå ner till lättakuten, kanske finns där någon hjälp att få. Pencillin? Vet inte.

Avlyssnat på Lidl härom dagen: Jag älskar dig. Så bra. Älskar du mig? Nej. Det lät lite hårt. Kanske sades det bara på skoj. Hoppas det.

Har nästan läst klart Charles Bukowskis "Ham on Rye". En fantastisk barndomsskildring skriven på lättläst engelska. Slog upp ordet Turd. Enligt www.urbandictionary.com betyder det "a log-shaped piece of shit". Betydelsen är så klar som den kan bli, den är inget att tveka över.

Dagen är fin och klar, några grader plus. Bensinpriset har sjunkit med flera tioöringar den senaste tiden. Tank you, får man säga då. Vad kan man säga mer? Inte mycket. Jo, att vårt nya bibliotek invigs den 19 november. Enligt rapporter är alla böcker överflyttade från det gamla biblioteket som nu ekar tomt. Vet inte vad som ska hända i de lokalerna. Någonting blir det förstås. Högt uppsatta tjänstemän måste ju veta, vi andra vet ingenting.

Oktober övergår i november, det är tidens gång. På lördag infaller Alla helgons dag då vi lågmält hyllar våra döda anförvanter genom att tända ljus på lantligt belägna kyrkogårdar. De kan förstås också vara belägna i tätorter. Avslutar detta inlägg med några rader ur Matts Ryings "Allhelgonanatt på en lantlig kyrkogård". De låter så här:

Det sista gravljuset slocknar.
Så gammal du blir! Så gammal
tystnaden blir: döda hjärtslag, döda andetag,
döda viskningar, ömhetsord,
snyftningar, klagorop - allt
som förtegs under den unga solen.

Då var det väl inget mer. Nej, det var det inte.