Cassidy & Kerouac

Neal Cassidy och Jack Kerouac, två killar som aldrig besökte Värnamo. Inte jag heller men det kanske blir.
Den äldre mannen i Ormsta dök upp igen i morse. Han gick raskt med händerna på ryggen och hade blicken inställd mot fjärran.
Lite kyligare idag. Inga kortbyxor.
Ett orgelstycke spelas på bilradion, hinner inte uppfatta namnet när det är slut. Det bara mumlas till i högtalaren.
Jag saknar min danska penna, kanske en löjlig känsla men i alla fall. Man ska ju inte förneka sina känslor.
Det har börjat blåsa, sommaren är redan över.
Igår klippte jag samfällighetens gräsmatta i hettan. Strax innan hjärtinfarkten blev jag avlöst.
Bakade sedan en rabarberpaj som blev något för sur. Mer socker hade behövts. Folk brukar vara rädda för det vita giftet men jag har en annan inställning.
På jobbet: morgonkaffe och allmänt snack. Efter det en promenad.
Rostbiff och potatissallad till lunch. Den sista är inte speciellt bra. Potatisen har en obehaglig hinna. Rostbiffen är det inget fel på.
Även dagen har en hinna över sig, en grå hinna.
Efter lunch kör vi längs Skålhamravägen. En lada ser ut som om den håller på att självdö. Det är en sorglig syn.
Neal Cassidy skrev inga böcker. Jack Kerouac gjorde det desto mer. Han var också eldvakt på Sourdough Mountain, precis som Gary Snyder i dikten med samma namn.
Cassidy drogade ihjäl sig, Kerouac söp ihjäl sig. De var bröder ända in i tomma intet.
Skålhamravägen är smal och kurvig. Jag styr med knäna som Cassidy gjorde när han körde igenom Amerika i en psykedelisk buss.
Vårt mål är idag ödehuset. Det har stått tomt länge. Ett träd har fallit igenom dess tak. På en solstol utanför ligger en ESSO-karta över norra Tyskland, den är från 1971.
Vi dricker kaffe utanför ödehuset. Blommor växer vilt runt dess stenfot. På vägen hit passerade vi ett rapsfält, det lyste intensivt gult.
Efter kaffet åker vi hem, därmed är arbetsdagen slut.
Cassidy ville vara en respektabel intellektuell, gärna i kostym och slips. Istället minns man honom som en hoppande galning. Kerouac blev med tiden alltmer reaktionär. Sista åren bodde han hemma hos sin mamma som tyckte att hans gamla vänner var dåligt sällskap för honom.
Nedgång i temperaturen även i morgon. Gruvindustrin går däremot uppåt. Dannemora återinvigs i dagarna och i Lappland kommer flera nya gruvor att öppnas.
Världen behöver järnmalm, vi behöver världen, världen behöver oss. Vi är på något sätt "alla tillsammans". Det är en känsla som vi kommer att ha ända tills vi dunkar handen i målkaklet.
Och då är det för sent.

19 maj

Dagboken fortsätter:
Den röda Elantran har nu fått livsandarna åter med hjälp av en burk startgas. Sur var den men efter en stund gick motorn igång, sedan var det bara att trampa på pedalen.
Efteråt åkte vi till Markims kyrka för att titta på Anckarströms grav. Två elektriker från Ljus & Kraft var sysselsatta inne i kyrkan med att dra ledningar, de kände inte till graven. Inte många gör det, den är inte markerad på något sätt.
Det uppländska landskapet är mycket vackert, det är en fröjd för ögat. Många anser att det är platt och trist men jag är inte av den uppfattningen. Jag tycker att det är rikt och varierat.
Åkte till Gryttby igår. Körde nya E4:an och svängde vid Örbyhusavfarten. Det blev fel, skulle ha tagit av vid Björklinge istället. Ändå rätt till slut tack vare telefonens GPS. Jag har blivit sämre på att hitta, det är en sanning som jag får bita surt i.
Inne på loppmarknaden: projektet att ta självporträtt i speglar har ännu inte avslutats. Det har förresten knappt påbörjats.
Funderade på några diktsamlingar av Gunnar Ekelöf men tankegången stannade där. Huset har en gång varit mejeri. Hit kom komjölken och gjordes om till konsumentmjölk, kanske också till smör o.dyl. Ekelöfböckerna var lite dyra. En svensk medelålders man gick runt med sin unga thailändska fru och letade skor. Han sa åt henne att sätta sig ner på en pall när hon skulle prova skorna, det var det pallen var till för.
Vi köpte varsin varmkorv, drack dessutom kaffe och åt morotskaka.
Det blev inget besök i Viksta, grusvägen var för dålig.
Ångrar nästan de missade Ekelöfböckerna. Det fanns också en med efterlämnade dikter och anteckningar. GE planerade alltid sina resor och sitt boende ytterst noggrant. Inför en utlandsvistelse brukade han göra upp listor på lämplig reselektyr som sedan införskaffades. Sina hem, de var många, försökte han inreda så praktiskt och trevligt som möjligt med exempelvis egenritade bokhyllor som han lät tillverka hos lokala snickare. Ändå trivdes han ingenstans. Han var en främling i Folkhemmet.
I Läby gick vi in på Åkes Sakförmedling. Där fanns den vackra skrivmaskinen ovan samt en Philipsradio som vi köpte. På den gick det även att höra FM, en radiokunnig bekant till Åke hade ordnat den saken.
Hem via Länna och Almunge. In på Coop Nära: mjölk, tomater och sommarfalu. Uppsala Nya var slut.
I Almunge skulle jag trivas.
Sommarfalun är som en vanlig falukorv fast lite rökt. Den passar även för en främling i Folkhemmet.
Sina sista år bodde GE i Sigtuna. In i det sista planerade han nya resor, bland annat en till Nordafrika som dock fick ställas in när han blev för dålig.
Han dog i mars 1968.
Detta var min sista semesterdag. Snart ska mitt nya projekt, "100 självporträtt", börja sammanställas. För en främling är det viktigt att synas.
Läser en bok av Swen Wernström och släcker sedan lampan. Klockan har hunnit bli 23.45. Ändå rätt ljust. Blåser ute. Vad är det för en värld vi lever i? Jag hinner inte svara på frågan innan jag tryggt somnar in i Folkhemmets famn.

På väg hem

Lämnar Uddevalla 08.45. GPS:en säger: "Sväng vänster, därefter höger" men det visste vi ändå.
Går in på ICA i Färgelanda, köper en Loka. Lägger också vykort på postlådan. Nils Ferlins syster hade fotoateljé här i samhället. På kyrkogården ligger A begravd, han fick komma hem till slut.
Kör genom Stigen, litet samhälle med fd textilfabrik. Fabriken var ledande inom sitt gebit, sedan inte längre. Den lades ner på 1980-talet.
En radda med hyreslängor till vänster, de kallades tidigare "Grini" efter nazistfängelset utanför Oslo.
Vägen mot Vänersborg är först smal och ringlande, därefter alltmer rak och bred. Sjöar blänker till.
Dalbobron markerar gränsen mellan Dalsland och Västergötland.
In i Lilla Paris. Loppmarknad på torget. En av försäljarna skojar med en kund, ber henne öppna en slags tub. Ut hoppar en docka. Allmänt skratt, även hos kunden. Försäljaren har även backar med serietidningar som Agent X-9 och Serie-Nytt. Överväger men nej.
Köper en billaddare till mobilen inne på Expert, den gamla har kommit bort. En äldre man i kön berättar att han just kommit hem från Tyskland, ett helt gäng åkte dit för att spela boule och deras lag vann. Det bestod av honom själv, Pelle Johansson och så en dam från Uddevalla.
Halleberg och Hunneberg, naturens mäktiga skapelser.
Mitt emellan ligger Lilleskog. Därifrån skickades 1946 det första svenska fotografiet via Telex till en tidning. Bilden föreställde kung Gustav V med en nerlagd älg.
Ut på Västgötaslätten. Grästorp. Många vindkraftverk snurrar hårt idag.
Alltid passeras en järnväg med rostiga spår, en tydlig indikation på att den inte används.
Vi letar efter en loppmarknad men ligger den före eller efter Götene? Efter visar det sig. Vi fikar i Götene, jag tar en Rastabulle. Ett pensionärspar äter fläskkarré med sås och potatis. De säger ingenting till varandra, behöver inte göra det heller.
Loppmarknaden ligger inne i skogen. Vi var där även förra året. Jag köper några deckarmagasin från 1950-talet, en heter "Kryptogrammet", en annan "Salamandern".
Jag frågar om det fortfarande går tåg på den till synes övergivna järnväg som vi nyss passerade och det gör det. Den heter Kinnekullebanan och är i högsta grad fungerande.
Strax innan Laxå undrar Y om den bilskrot som hennes kamrat Lilians morfar drev för många år sedan, fortfarande är igång. Det har jag förstås ingen aning om. Troligen inte.
Örebro. Längtar till Kilsbergen, har aldrig varit där.
Snart har vi passerat Sveriges sjätte största tätort, städer finns ju inga längre.
Innan Arboga matstopp på Tuydouras Mat & Café. Den vanliga falukorven är god och vällagad. Vi hälsas välkomna tillbaka, vi svarar att vi kommer nästa år.
Kör gamla vägen mellan Arboga och Köping. Framme i K blir det fel i en rondell och vi fortsätter mot Västerås på likaledes "gamla" vägen vilket gör att Munktorp och Kolbäck passeras.
Det är tur, annars hade vi inte sett regnbågen över Kolbäck.
Resten av resan går fort; Västerås, Enköping och Stäket.
Väl där känner man sig som hemma igen och kan bara konstatera att resan gått bra.
Nu väntar den sköna vardagen med sina förlustelser.

Lysekil och Smögen

Vem var från Smögen?
Det var Karl Stranne i Evert Taubes visa "Balladen om briggen Blue Bird av Hull". Skeppet förliste. Den ende som inte räddades var just Karl Stranne.
Han och hans far lär ha existerat men inte på det sätt som beskrivs i visan.
Taube tog sig lite konstnärlig frihet, inget fel med det.
Vi kör ut från Uddevalla med kompassen inställd på Lysekil. Nu far vi på den väg som vi skulle ha åkt på igår. Då blev det fel, nu rätt. Till Lysekilsavfarten är det ca två mil, därefter ytterligare tre.
Järnvägen löper bredvid vägen. Den har svängt av från Bohusbanan och slutar vid Lysekils station. Staden är en typisk sjöfartsstad, påminner något om Hirsthals i Danmark.
Läste igår att drottning Elizabeth II tillkom genom insemination, kan det verkligen vara sant? Det kan naturligtvis vara det även om det låter otroligt.
Man lägger snabbt märke till den rika förekomsten av eternithus här i havsbandet. De flesta är grå medan andra har målats i olika kulörer.
Eternit är praktiskt taget outslitligt som husbeklädnad. Inga salta havsvindar förmår påverka dess sträva yta.  Att riva plattorna är dock livsfarligt, dammet kan vara starkt cancerframkallande.
I Brastad träffar vi på ett Coop Konsum, det första på länge. Därefter kommer strax två till.
Det är tråkigt att järnvägen i stort sett lagts ner, viss godstrafik lär dock förekomma.
Y och hennes pappa åkte hit med tåget 1961, han skulle söka jobb. Det blev emellertid Stockholm istället men resan hit har alltid stått som i ett romantiskt skimmer för Y.
Väl framme letar vi efter den höga trappa som de gick uppför 1961. Den hittas inte.
Det är en grå och disig dag. Sikten är kanske 100 meter.
Jag tycker om staden, det är för att den påminner om Hirsthals. Det var där jag köpte min danska penna förra sommaren, den har nu tyvärr kommit bort.
Det mesta verkar finnas i Lysekil, de som bor här behöver inte åka någon annanstans. Om jag bodde här skulle jag inte heller göra det.
Tegelstenskyrkan är enormt stor. Den ligger högt upp. Vi går in men därinne står ett gäng hantverkare, de pratar och skrattar. Jag tar en bild av Olaus Petri.
Utanför tar jag en ny bild. Jag håller upp ett vykort som föreställer Lysekils kyrka och placerar det framför själva kyrkan. Senaste gången jag gjorde så var vid Dannemora gruva 1996. Det vykortet var fotograferat av Elliord Mattsson, han var en känd vykortsfotograf från Spillersboda med inkopierade moln som specialitet.
Sedan sätter vi oss i bilen och kör mot Smögen.
Vägen ringlar fram. Vissa skarpa kurvor dyker plötsligt upp. Över till Smögen kör man på en hög bro. En ICA-affär ligger nere till höger.
Staden brer ut sig över en stor yta som det verkar. Husen är karaktäristiska. De ligger mycket nära varandra. På andra sidan klipporna finns bara havet. Blåsten skär igenom märg och ben. Det tycks vara pålandsvind.
Vi går in på en restaurang. Där beställer vi fisksoppa samt fläskfilé med pommes frites och gorgonzolasås. I fisksoppan ligger musslor. På väggen hänger en storbilds-TV med den skarpaste bild jag någonsin sett. Ett sammandrag från slutspelet i NHL visas.
Jag funderar på drottning Elizabeth. Egentligen vet man ingenting, mänskligheten är en gåta.
Maten är mycket god men musslorna smakar strävt, som sand. I restaurangens andra del sitter ytterligare en storbilds-TV, denna är något mindre än den första. På båda apparaterna visas samma program.
Vi går upp till kyrkan men den är låst. Vid daghemmet har rutschbanan formen av en kaviartub (Kalles).
Därefter lämnar vi Smögen.
Karl Stranne var som sagt härifrån men han blev aldrig fastsurrad vid ett roder.
Den konstnärliga friheten är den största av alla friheter, jag utnyttjar den själv ganska mycket. I det här inlägget till exempel.
Därmed inte sagt att jag ljuger.
Himlen är idag ohjälpligt grå. Jag hoppas på att det matta fotopapper som jag köpte i Ullared ska visa sig vara av god kvalitet, i så fall har jag gjort en god affär.
Drottningmodern ville inte ha en mans närhet, inte ens sin egen mans. Därför lät hon inseminera sig. Det engelska folket krävde nämligen en tronarvinge. Resultatet blev drottning Elizabeth II, gift med prins Philip.
Om nu historien är sann. Den är förstås sann på det sättet att hon faktiskt fick två döttrar, den andra hette Margaret. Drottningmodern blev 101 år gammal, hon dog 2002.
Därmed är vårt besök i Lysekil och Smögen slut.
Det har blåst väldigt idag men sådan är tillvaron på västkusten. I morgon drar vi österut igen.
Till Miklagård.

Till Uddevalla

Det regnar idag. Gör inget.
Radiomasterna i Grimeton syns i grådiset. Jag går fram emot dörren till huset men den öppnas inte. Det är stängt på vardagarna fram till sommaren. Får återkomma.
Känns ändå snopet. Folk syns i huset men de kanske är speciellt inbjudna.
Vi fortsätter på E6:an. Detta är västkusten. Det blir inte mer västkust än så här.
Jag har försökt läsa en bok av Arne Dahl, den heter "Viskleken". Handlingen verkar vara komplicerad, jag kommer ingen vart.
Mer regn. Ännu inte dags för fika. Åtminstone måste Göteborg passeras.
På radion spelas "Blaue Augen" med Blümchen, en tysk sångerska. Låten är önskad av en man som ska gifta sig på lördag, han är från Småland.
Långtradarna är många. En är från Enschede i Holland, den kör vi om. FC Twente är från Enschede om det kan vara till någon glädje, vilket det förstås är för deras fans.
Göteborg!
Lång förbifart. Mölndal. Ser en spårvagn som står still i väntan på passagerare. Ändhållplats?
Jag vet inte mycket om Göteborg. Förr var det en arbetarstad, nu är det en vanlig stad fast större än de flesta. Sveriges andra i storlek. Nämn inte det högt här.
I "Den röda älven" av Sture Källberg, beskrivs Göteborg på 1950-talet. Älven är förstås Göta älv. Många jobbar inom varvsindustrin, så även bokens huvudperson. Egentligen är han från västmanländska landsbygen men har flytt den för att komma ut i världen.
Liseberg syns. Tingstadstunneln. Namnet Kode dyker upp. Jag trodde först att ett ras inträffat där men det var ju ett tragiskt mord. Så fort glömmer man, det är också tragiskt.
Mängder av industrier på höger sida, bland annat en som heter "Starke Arvid".
Så småningom nås Stenungsund. På Burger King har datasystemet kraschat. Inga kort tas emot och kvittona skrivs manuellt. Vid lunchtid beräknas allt fungera igen.
Tar en bild inne på toaletten, ett självporträtt i spegeln. Det är ett nytt projekt som jag börjat med. Vet inte vad det ska leda till. Kanske inte till någonting alls.
Några mil kvar. Slutligen Uddevalla. En sjöfartsstad. Vi letar oss fram till hotellet, först på egen hand, därefter med hjälp av GPS:en. Det går bättre. Vi har varit helt ute och cyklat. Hur kunde orienteringen bli så fel?
Uppe på hotellrummet skickar jag självporträttet från telefonen till min mejladress, det står inte på förrän bilden är framme.
Men vad det hela ska leda till vet jag fortfarande inte.

8 maj

På sträckan Valdemarsvik - Ullared görs följande iakttagelser:
Östergötlands kyrkor äro vita. De spänner sina segel över landskapet. Upplands kyrkor är däremot byggda av stora stenblock som gör att de hålls kvar i landskapet.
GPS:en kräver att vi ska svänga vänster strax innan Göta Kanal, då gör vi det. På vägen pågår vägarbete. En väglots lotsar oss förbi. Obs; på riktigt, inte på låtsas.
Linköping, flygarstaden. Därefter Mjölby.
Thor Modén skojade om sockerkaka bakad på mjöl från Mjölby i en film. Minns dock inte vilken, han gjorde så många. En hette "Pensionat Paradiset", den är väldigt bra. I en annan sa han "Strålande tider, härliga tider", det var också roligt.
Sixtens Grill & Pizzeria syns från vägen. Nej tack, artigt men bestämt.
Fikar på ett ställe. Det är ett sådant ställe där många stannar och fikar eller äter korv. På väggen hänger en tavla med Elvis Presley, Marilyn Monroe, James Dean och Humphrey Bogart. Ganska snygg. Vår tids hötorgskonst. Varför inte?
Fortsätter mot avfart 107 på E4:an, svänger av. GPS:en uppmanar oss att vända, vi vägrar.
Strax framme vid Rökstenen, en fulltecknad bjässe som fått tak över sig. Tecknens antal är 760. De berättar en fascinerande historia som vi nutidsmänniskor möjligen har svårt att förstå.
Landskapet är platt och översållat med vindkraftverk. Tornen sticker upp överallt. Vingarna snurrar.
På en av gravstenarna står namnet "Geijer". Som förnamn.
I många gravar ligger lantbrukaren den och den, begravd. Även hustrurna ligger där.
Nästa kyrka heter Heda, för ovanlighetens skull är den öppen. Inne i kyrkan står kaffe i en termos för den som vill ha. Pepparkakor finns också. Det är ett sympatiskt drag att hungriga och törstiga pilgrimer kan vederkvicka sig inför den fortsatta resan.
Som går genom Huskvarna och Jönköping. Vätterns vatten glittrar olycksbådande, det gör det alltid. Nu har Visingsö hoppats över. Den ser ofattbart smal ut, måste vara en synvilla.
Inte heller har Omberg och Tåkern nämnts. Flög inte Alice Babs segelflygplan från Omberg i filmen "Örnungar"? Om inte från Omberg så kanske från något annat berg? Lasse Dahlqvist var också med och tuggade på sin pipa, han spelade segelflygsinstruktör.Så småningom blev de kära i varandra.
Efter Jönköping fortsätter vägen mot Göteborg men vi svänger av till vänster efter några mil. Vägen heter 26 och går till Gislaved.
Många vattendrag är synliga. Det längsta av dessa är Nissan. Därför kallas vägen Nissastigen.
Gummiindustrin i Gislaved har delvis gått i däck. Annan industri rullar dock på.
Smålandsstenar uppfattas som en enda lång raksträcka. Kanske är det orättvist? Tycker mig skymta rostiga järnvägsspår i trakten. Tankar för 300 kronor.
Sista biten är knappt 5 mil lång. Nu heter vägen 153, den leder till Varberg. Dit ska vi inte idag, kanske i morgon.
Framme i Ullared checkar vi in och hälsas välkomna.
Nu ska vi in bland månglarna i templet. För en pragmatiker är det dock ingen big deal, det är ett helt normalt agerande.

Jag visste inte då...

När jag satt på konditoriet i Vagnhärad, hade jag förstås ingen aning om att en kompis till mig brukade besöka detta ställe varannan söndag under ett års tid på 1960-talet. Han gjorde det tillsammans med sin danska flickvän, de studerade båda vid Vårdinge folkhögskola.
Varannan söndag gick de till Vagnhärad, varannan söndag till Gnesta.
Sådan var kärleken på 1960-talet; än slank man hit, än slank man dit. Men det visste inte jag så mycket om då, jag var alldeles för ung och skötsam.
Det är en härlig dag idag. Grönskan har exploderat på det sätt som den ofta gör. Blommorna skjuter upp ur marken och fåglarna sjunger och ler.
På vägen ner till Valdemarsvik såg vi två älgar smyga i ett skogsbryn. De smög egentligen inte, de avtecknade sig fullt tydligt mot den snåriga bakgrunden.
I Söderköping skulle man eventuellt kunna bo, vi får se.
Tittade på internet om Rökstenen. All min längtan står dit. Den ligger längs den väg vi ska köra i morgon, det blir bara en liten avvikelse.
När vi berättar att vi ska till Ullared, börjar folk ofta skratta. Jag förstår inte varför.
För att hitta dit har vi både en lånad GPS samt en röd bilatlas. GPS:en säger till exempel: "Om 200 meter, sväng vänster". Då gör man ju inte det förstås eftersom man bestämmer över sitt eget liv och vill välja sina egna vägar.
I Lyxfällan har Micke tagit kontrollen över sin ekonomi. Det var nog på tiden, det såg nämligen illa ut.
Vi ska också till Lysekil. Dit lär en järnväg gå men den är visst nerlagd. Spåren ligger kvar, inga tåg rullar längre på dem.
The Byrds sjunger: "I was so much older then, I´m younger than that now". Dylan skrev låten. Inte är han yngre, han är så mycket äldre.
Fortfarande försöker kineser smuggla in hela resväskor fyllda med mat till Australien. Naturligtvis åker de fast. Gränsbevakarna är hårda och omutliga. De skyddar sitt land mot "drugs, bugs and thugs". Och kinesiska svalbon.
Jag sitter i ett kök på Storgatan 12 och skriver detta. Läste nyss om en ny litterär tidskrift dit man kan skicka in noveller, dikter, essäer etc. Jag kanske ska göra det. Bidragen kommer att översättas till engelska (om de blir antagna förstås) och sedan publiceras i ett magasin som beräknas utkomma i höst.
Mitt fotograferande har gått i stå. Jag är besviken på mina bilder. De uttrycker ingenting, de är bara kopior av verkligheten.
I morgon kör vi tillbaka till Norrköping och svänger ut på E4:an, styr därefter söderut mot Linköping och Jönköping. Kanske blir det mat på Brahehus? Först dock Rökstenen som ligger i Ödeshög. Den räknas som Sveriges förnämsta med sin 760 tecken långa runinskrift.
Jag har alltid velat se Rökstenen, i morgon får jag göra det.
Framme vid Ullared på eftermiddagen men det är en annan historia. Den berättas vid ett senare tillfälle.

3 maj

Återigen en resa söderut. Kör väg 223, fd Riksettan mellan Södertälje och Nyköping. Dålig asfalt, det dunkar som på ett tåg.
Stannar i Vagnhärad. Först in på fd Pressbyrån men inget kaffe där.
Istället Trollets konditori med sina runda kardemummabullar av kringeltyp. Tre damer sitter vid nästa bord, de pratar om cykelturer till Trosa. Sträckan har blivit lite för lång, förr gick det bättre.
På väggarna svartvita fotografier.
Kör vidare. Bilen känns fin nu med nya däck. Skulle ha varit B F Goodrich men blev Kuhmo. Dammsög bilen igår och satte på ny klädsel. Nästan lite överdrivet.
Två namn: Uppsa kulle och Runtuna.
Framme i Nyköping, styr mot Lidl. En elektrisk grill inköps. En ångermånad plus tre års garanti. Bussigt. Vid eventuella fel går grillen att lämna in i vilken Lidlbutik som helst. Ännu bussigare.
I Nyköping talas rikssvenska. Staden är känd för det. Samt för gästabudet. Birger var hård mot bröderna, skoningslöst lät han dem försmäkta.
Jönåker, varför inte?
Stigtomta. Ulf Peder Olrog var därifrån. Det var han som sköt gökar med luftvärnskanon. Och sålde konserverad gröt. Till slut orkade han inte längre och gick igenom isen.
Jag kommer på att jag är tacksam mot min mamma. På morgonen den 24 november 1948, missar hon trådbussen med destination Stora Essingen. Strax efter åtta kolliderar den med en lastbil och störtar ner i vattnet, 11 passagerare omkommer.
Det där har jag inte vetat något om förrän min moster nämnde saken som i förbigående. Hon gjorde det för några år sedan.
Min fjärde bloggbok kommer snart ut. Jag har idag haft en intensiv mejlkontakt med förlaget. Personerna där var utomordentligt tillmötesgående.
Stekt falukorv på Stavsjö Krog. Mycket gott. Jag fotograferar tallriken och skickar ut den på Facebook. Skriver också en kommentar men blir plötsligt osäker på om Stavsjö ligger i Sörmland eller Östergötland. Troligen på gränsen.Kollar senare, det lär ligga i Östergötland men mycket nära Sörmland.
Ser en spårvagn inne i Norrköping men hinner inte få upp kameran, den ligger i jackfickan.
Längre fram är Göta Kanal åter vattenfylld. Man har vridit på kranen. Söderköping är en vacker stad. I ett av gatuköken säljs raggmunk med fläsk, en specialitet.
Resans sista del går så snabbt att man knappt hinner blinka. Sticker in på Hemköp och köper långa tandpetare, de ska vara till lördagens snittar.
Ännu en resa söderut är fullbordad. Nu kommer natten smygande, slänger upp sin mössa på hatthyllan och slår sig ner i TV-fåtöljen. Först i morgon bitti reser han sig upp och försvinner.
Han säger varken "goddag" eller "adjö" men varför skulle han det? Det är ju heller inget som vi förväntat oss.

1 maj

Sista april gick geschwint, vi målade delar av huset. Hade också köpt några ost-och bacongrillare som stektes i stekpannan och åts med potatissallad.
Tyvärr var potatisen lite hård. Jag har skrivit det förr men varför kan inte sådan potatis vara helt färdigkokt innan den görs till sallad? Varför jävlas man med mänskligheten.
Såg inga eldar men "dina ögon äro eldar".
Fel! Såg en eld på ett gärde i Viggbyholm. Den flammade ordentligt mot natthimlen. Valborgsmässobrasan är en fin tradition. Med den vill man driva ut de onda andarna och skapa bra förutsättningar för en rik skörd lite senare på året. Lyssnade också på radioutsändningen från Uppsala. Ett stort antal människor hade samlats vid Gunillaklockan för att njuta av de melodier som Allmänna Sången stämde upp i.
Körledaren är från Ryssland. Hon sa att hon tyckte om de klassiska svenska vårsångerna typ "Vintern rasat ut" med flera.
Dessutom hurrade man för Kungen.
Ost-och bacongrillarna var inte så goda. De smakade inte heller illa men de var lite intetsägande. Scan hade tillverkat dem.
Jag läser del 2 av Knausgårds romancykel. Den är i 6 delar. Vet inte hur självbiografisk den egentligen är. Säkert är en del tillrättalagt. Han beskriver sig själv som en människa som antingen sitter tyst i ett större sällskap eller också håller med om allt som sägs, han kommer inte med något eget. Han är konflikträdd. Känner igen mig i det som han skriver.
Idag är det 1 maj.
Vi har rödfärgat husets ena långvägg (den som vetter in mot trädgården). Måleriarbetet gick bra. Vi målade olika delar; Y upptill, jag nertill. Det är för att jag inte vågar stå på en stege. Jag är inte bara konflikträdd, jag är också höjdrädd. Fyra stegpinnar vågar jag klättra upp men det räcker inte för att komma upp till taknivån.
På ena halvan av väggen var panelen bra, på den andra halvan syntes stora sprickor i trävirket. Kanske måste den bytas ut nästa år. Är det för att solen ligger på mer på den halvan? Panelen är inköpt samtidigt och på samma ställe, det vore konstigt om sprickorna skulle bero på dåligt virke.
Grannen säger att det inte är farligt att klättra upp fem stegpinnar och därefter sex. Ingenting kommer att hända (förutom att jag ramlar ner och bryter ryggen). Han är från Eslöv, där har jag aldrig varit. Men jag har druckit kaffe i Vittsjö på gränsen mellan Skåne och Småland, det var trevligt.
Vi var på väg hem från Tyskland då. Just i Vittsjö blev vi kaffesugna.
Rödfärgen kostade 449 kronor för 10 liter men då var det också äkta Falu Rödfärg där pigmenten garanterat är upplockade från Falu koppargruva. Järnockra ger den karaktäristiskt röda färgen och rågmjöl binder ihop det hela.
Det fanns billigare färg av samma typ men jag vågade inte chansa.
Nu är allt klart. Faluröd lyser långväggen, det ser fint ut.
Dagen har varit varm men nu känns det kallt. Sommaren är alltså ännu inte här, den dröjer ett tag. Jag blev besviken på Eurostop vid Arlanda eftersom Sigtunabygdens tidning var slut. Uppsalatidningen fanns men den tog jag redan i lördags.
Vi köpte två svenska flaggor på Plantagen. Där fanns dessutom en ocean av gasolgrillar, den dyraste kostade nästan 7000. Eller fanns det ännu dyrare? 7000 låter billigt för ett helt utekök.
Knausgård tycker att det är jobbigt att sköta barn, han vill bara skriva. Får han möjlighet sätter han sig på ett kafé och njuter av sin egen tid, det är mänskligt.
Om jag köpt den billigaste färgen hade jag sparat 350 kronor. Frågan är om man ens märkt skillnaden. Kanske inte. Då har jag förlorat mycket pengar. Men den billigaste hade nog inte fastnat lika bra eller givit ifrån sig samma lyster som den dyra.
Någon skillnad måste det vara.
Denna första maj kommer nu att försvinna för evigt. I morgon finns ingenting kvar av den. Jo, en vägg som är målad med 449 kronors färg. Jag kunde ha valt den för 99 men vågade inte ta chansen.
Sådan är jag; konflikträdd, höjdrädd och chansfeg. Men det står jag för. Nej, det gör jag inte. Jag tar tillbaka allt eller rättare sagt, det beror på vem jag sist pratar med. Den personen håller jag med och ingen annan.