9933

Det är måndag morgon, mitt huvud känns så ... ungt. Fram med anteckningsboken, den som inköptes på Rusta tidigare i år. Svart med linjerade blad. En Moleskinekopia visserligen men 29 kronor istället för 129 gör att det inte är något snack om saken.

På kaféets kaffebryggare lyser siffrorna 9933. Jag har inte sett dem tidigare men antar att de tillhör ett räkneverk som talar om antal koppar sedan start. Många hantverkare kommer in och äter en tidig lunch. De hejar på varandra medan de balanserar sina brickor med Wallenbergare, kycklingschnitzel eller bergtungefilé. "Tjänare, hur är läget?" "Fint serru." Det råder en gemytlig stämning i lokalen. Alla verkar känna alla.

Ljust på himlen. Senare i veckan talas det om snö. Vintern tycks vara på gång. Man kan anta att nederbörden åtminstone i början är något blöt. De kalla, friska snöflingornas dans får vi vänta på.

När författaren George Mackay Brown 1988 färdades med båt mellan Orkney och Shetland, missade han Fair Isle både på dit-och hemresan. Ön är annars känd för sina stickade tröjor och sitt rika fågelliv. Sjuttio innevånare bor på de 768 hektaren. Varken restaurang eller pub finns, däremot en nerlagd radarstation som RAF byggde under kriget samt en skola för barn upp till elva år.

Vår teori om kaffebryggaren visar sig stämma. En kille i orange overall hämtar ett antal koppar kaffe och plötsligt visar siffrorna 9940. Vad kommer att hända efter 9999? Troligen slår räkneverket över till 0000. Allt börjar om från början.

Dagens utflykt går till Markims kyrka. Kallt och blåsigt. Vinden sveper in från det öppna landskapet. Vi fikar snabbt, packar sedan ihop och kör iväg. I korsningen möter vi postbilen som nu mer är grön istället för gul. Det är naturligtvis konkurrenten som är ute och åker med bruna fönsterkuvert, rekommendationer, avier samt korsband. Vi fortsätter i riktning mot Upplands-Väsby. Passerar en runsten på höger sida och lite längre fram en rostig lastbil av äldre modell. Den är nästan fastvuxen i marken. Om någon månad är den kanske fastfrusen.

Åker till Täby C efter jobbet. Anledningen är ett nytt pass. Efter åtta nummer är det min tur. Poliskvinnan frågar om jag fortfarande är 1,83 lång. Det är jag inte, jag har krympt ihop till 1,76. Tragiskt men sant. Födelseförsamlingen stämmer dock; Gustav Vasa i Stockholm. Jag förklarar mig nöjd med fotografiet. Därefter tas mina fingeravtryck, det är en nyhet. Det visar sig vara komplicerat. Jag trycker pekfingrarnas toppar mot de båda glasskivorna utan att få till ett godkänt resultat. Bättre går det efter insmorning med handolja. "Där satt de", säger poliskvinnan. Hon är mycket professionell, hon har varit med förr. Antagligen har hon tagit fingeravtryck på många bovar. Nu blev det en till i samlingen.

Det är måndag kväll, jag kommer ut från Täby C med en kasse innehållande en vörtlimpa (med russin), tio skivor julskinka och en påse djupfrysta köttbullar, impulsköp i denna den bästa av världar. Bäst att passa på för om en dryg månad börjar vi om igen. Dag 1 skimrar vid horisonten.

Söndag kväll (och måndag förmiddag).

Söndag kväll. Det blir mörkare hela tiden. Mörkret drar i oss, det vill ha in oss i sig, in i den svarta säcken.Vi kan inte hejda processen, den fortsätter ändå.

Förkylningen har börjat om. Just nu täppt i näsan igen. Frös för en stund sen. Frös som en hund. Ber att få en Ipren på jobbet. Tar nässpray. Tungt i lungorna. Varmt i pannan. Kanske feber. Äter kokt skinka och potatismos till lunch. Maten smakar ändå
ganska bra. Man är hungrig och äter. Det kanske ändå inte är så farligt med sjukdomen.

Bensinpriset går upp och ner. Just nu ner igen efter en tillfällig uppgång. Minns att soppan kostade 1,48 när jag började köra. Men det tyckte man var dyrt då. LM på Täby Kommuns vaktmästeri sa han skulle sälja bilen om priset började gå upp mot 3 kronor litern. Det gjorde det förstås så småningom. Om han satte sitt hot i verket vet jag inte.

SAS har också gått upp och ner. Just nu upp efter hårda förhandlingar. Vårt Airlines System kommer att fortsätta glida fram i lufthaven. Men för hur länge? Ingen vet.

SD har beslutat att rensa ut rasister och andra främlingsfientliga krafter från sina led. Nolltolerans ska råda. Men hur många blir kvar då? Om man attraheras av SD är det väl just för att man är rasist och främlingsfientlig.

Vi gick till kaféet för att dricka vårt vanliga måndagskaffe. Ingenting särskilt hände där. Några av gubbarna vid bordet bakom oss, skulle ut och lägga kantsten i ett bostadsområde när de avslutat sin tidiga lunch. De sa: "Tjena då grabbar" till de andra, sen gick de. Det var det enda som hände.

Jag har just läst klart Christina Kellbergs bok "Kupongtjuven". Den är mycket fascinerande. CK:s far hette Per Kellberg och var författare. Det är han som har skrivit förlagan till filmen "Vi på Väddö". Annars skrev han inte så mycket, annat kom emellan. Norrtälje Stadshotell och dess utbud av groggar till exempel. Jag vill minnas att Karl-Arne Holmsten spelade en av huvudrollerna i filmen, han var någon slags skeppare på en skuta. Men detaljerna har bleknat i tidens skuggspel. Vissa partier är urfrätta och överexponerade, andra är mörka som en kolkällare.

Vi närmar oss nollpunkten, inte tu tal om den saken. Zero hour. Ground zero. Love minus zero/no limit. Jag har fått för mig att Bob Dylan är svenskättling men att han inte vill erkänna sitt ursprung. Kom igen nu, Bob, kliv ut ur garderoben! Du är nog innerst inne en tvättäkta smålänning. Från Snålboda.

Filmen "Första divisionen" spelades in på F6 i Karlsborg. Det stod på internet så det måste ju vara sant (det är sant). Stig Järrel och Hasse Ekman var med. De var unga då. Nu är de inte ens i livet.

Bensinmärket GULF är på väg tillbaka. Vissa mackar i södra Sverige har redan skyltat om. När kommer Nynäs? Koppartrans? UNO-X? BP? Caltex? När kan man få åka till ett riktigt motell av den sort där man parkerar bilen utanför dörren? Några ska finnas kvar men de är svårfunna.

Orden är också svårfunna. Hoppsan, där tog de slut.

12 november

Dagarna rullar på. Nu är vi inne i november, månad nummer 11 i kalendern. Den tidigare kylan har ersatts av plusgrader, 6-7 i helgen. Mörkret faller allt tidigare. Redan efter fyra är det dags. Det är bara att acceptera faktum och ställa in sig i vinterledet. Någon ljusning kan inte skönjas förrän om cirka en och en halv månad. Då svänger det, dock ganska sakta.

Vi gick till kaféet på förmiddagen. Jag hade med mig anteckningsboken och skrev "12 november" högst upp på en vänstersida. Det var få människor i lokalen. Fler kom dit medan vi satt där. På matsedeln idag fanns stekt fisk, gulasch och skomakarlåda. Men vi drack bara kaffe.Vi skulle äta senare.

Jag vill gärna skriva något intelligent men det går inte. Intelligensen räcker inte till.

Mitt favorit program på TV är "Ice Road Truckers" där djärva lastbilsförare trotsar naturens makter för att i rätt tid kunna leverera viktiga laster i Alaska och Canada. Ofta är temperaturen mellan minus 20 och 30, snöstormarna viner och vägarna är högglansputsade upp till högsta halkvarning. Dessa förhållanden kräver rätt man eller kvinna bakom ratten. Jag anser mig själv vara rätt man bara jag fick göra ett försök. Konstigt nog vill ingen ge mig en chans. Det är upprörande.

Jag är nu färdig med Charles Bukowskis "Ham on Rye". Kanske blir mitt nästa läsprojekt samme författares "Notes of a Dirty Old Man"? Det skulle kanske passa bra. Såg också att Ann Cleeves i början av nästa år kommer ut med bok nummer 5 i sin Shetlandskvartett. Nummer 5? I en kvartett? Hur är det möjligt? För min del spelar det ingen roll eftersom jag gärna vill läsa en ny bok om Jimmy Perez, den olycklige detektiven i Lerwick. Olycklig är kanske inte rätt ord. Otursdrabbad? Egentligen inte det heller.

På eftermiddagen gjorde vi en utflykt till Vada kyrka. Som fallet är med de flesta landsortskyrkor, var även denna ordentligt tillbommad. Man är förstås rädd för tjuvar som är ute efter kyrksilvret. Rädslan är inte helt obefogad. Vi noterade att gravarnas antal var få. På håll syntes Vadakullarna. Dit ska man gå en vacker höstdag som den här och blicka ut över landskapet. Men det gjorde inte vi. Efter kaffet gick vi in i bussen istället och körde därifrån.

Varför vill ingen ge mig en chans? Jag har till exempel aldrig fått erbjudande att bli livräddare på Bondi Beach. Konstigt!

Strax innan hemgång på jobbet, diskuterade vi vad som höjer livsandarna. För egen del anser jag att ett glas filmjölk, falukorvsmacka (på Leksandsknäcke) samt Bachs Matteuspassion, höjer dessa andar till näst intill omätbara nivåer. Underligt nog var jag ensam om denna åsikt. Folk verkar inte förstå sitt eget bästa. Men för all del, spräng inga gränser. Gå kvar i murriga källarutrymmen, klafsa runt i leran på trälfötter och fäll gärna ut paraplyet även när det inte regnar.

Tänk, falukorv som är så god, speciellt den från Andersson & Tillman.

På det hela taget har dagen varit lugn. Inga upphetsande detaljer har försökt ornamentera den grå dagens glädje. Vi får nog anse oss nöjda med måndagen den 12 november. Den har varit precis som vi vill ha den. Därför placerar vi den nu i en liten låda som vi varsamt sänker ner i minnets katakomb. 11 november finns där redan. De kommer nog att trivas tillsammans.

31 oktober

För några dagar sedan talades det om snö och kyla men ingenting hände. Inte här i alla fall. Kanske i andra delar av Sverige, jo det vet jag ju. I Avesta fick en FB-kamrat forsla bort nederbörden med hjälp av snöslunga. För säkerhets skull är vinterdäcken på nu. 240 kronor per bil kostade kalaset men det var det värt.

Det verkar som om förkylningen har gått ner i lungorna. Jag trodde att jag var frisk men så var inte fallet. Jag vill inte vara sjuk på riktigt, jag vill bara kunna säga att jag inte är riktigt bra fast jag inte menar det. Nu har jag fallit på eget grepp.Jag får krypa till korset och gå ner till lättakuten, kanske finns där någon hjälp att få. Pencillin? Vet inte.

Avlyssnat på Lidl härom dagen: Jag älskar dig. Så bra. Älskar du mig? Nej. Det lät lite hårt. Kanske sades det bara på skoj. Hoppas det.

Har nästan läst klart Charles Bukowskis "Ham on Rye". En fantastisk barndomsskildring skriven på lättläst engelska. Slog upp ordet Turd. Enligt www.urbandictionary.com betyder det "a log-shaped piece of shit". Betydelsen är så klar som den kan bli, den är inget att tveka över.

Dagen är fin och klar, några grader plus. Bensinpriset har sjunkit med flera tioöringar den senaste tiden. Tank you, får man säga då. Vad kan man säga mer? Inte mycket. Jo, att vårt nya bibliotek invigs den 19 november. Enligt rapporter är alla böcker överflyttade från det gamla biblioteket som nu ekar tomt. Vet inte vad som ska hända i de lokalerna. Någonting blir det förstås. Högt uppsatta tjänstemän måste ju veta, vi andra vet ingenting.

Oktober övergår i november, det är tidens gång. På lördag infaller Alla helgons dag då vi lågmält hyllar våra döda anförvanter genom att tända ljus på lantligt belägna kyrkogårdar. De kan förstås också vara belägna i tätorter. Avslutar detta inlägg med några rader ur Matts Ryings "Allhelgonanatt på en lantlig kyrkogård". De låter så här:

Det sista gravljuset slocknar.
Så gammal du blir! Så gammal
tystnaden blir: döda hjärtslag, döda andetag,
döda viskningar, ömhetsord,
snyftningar, klagorop - allt
som förtegs under den unga solen.

Då var det väl inget mer. Nej, det var det inte.

25 oktober

YBÄT. TÄBY. Min hemkommun. Nu känns den främmande. Det är nog jag som är främmande. Jag är som när "En främling kommer till stan". Det som fanns här förut finns inte längre. Det gäller förstås många platser. Ingenting är som tidigare. Det sjöng Lille Gerhard i "Siste mohikanen". Som grabb läste man förstås böckerna om den siste mohikanen med stor spänning. De skrevs av herr James Fenimore Cooper. Nu skulle nog dessa böcker upplevas som tunglästa på grund av det otympliga språket. Efter jobbet tog jag en tur till Täby Centrum. Där var det helt omgjort, centrumet hade blivit större. Jag minns fortfarande när jag första gången gick in i Täby C. Det var den 18 september 1968. Man kände att något stort hade hänt. Det hade det också. Sveriges största inomhuscentrum i två plan. EPA. Domus. Metro. Systembolaget. Rolins Järn & Färg (vem minns den idag?). Wåårdhs herrmode. Broddmans. Många år tidigare förekom Broddmans i Radio Nords reklam. Den glömmer vi aldrig: Broddmans, Broddmans, Broddmans ... varför säger du Broddmans tre gånger? Det är för att det är tre butiker ... osv. Livet flyter på i ett oerhört tempo. År läggs till år, det är fruktansvärt. Skrämmande. Gastkramande. Äh, inte så farligt egentligen, det ska väl vara så. Idag gick jag in i den nyöppnade Applebutiken. Mängder av MacBooks, Ipads och annat godis, stod uppradade i jättelokalen. Ett stort antal försäljare cirklade runt på jakt efter presumptiva kunder. Det verkade inte som om jag uppfattades som en sådan för ingen tog någon som helst notis om mig. Jag blev tittad rakt igenom, inga blickar fästes på undertecknad.Man fick på något sätt veta sin plats i tillvaron och den är ju längst ner om man inte vetat det tidigare. I SONY-butiken var bemötandet ett annat. Jag blev artigt tillfrågad om jag behövde hjälp när jag stod och kände på en silvrig Vaio. Det behövde jag inte, jag hade inte tänkt att köpa skönheten. Jag passade på att berätta för försäljaren att jag faktiskt ägde en Sony Vaio, låt vara fem år gammal men i alla fall. Jag sa också att jag i den datorn ersatt Windows Vista med Ubuntu 12.04 och att den spann på fint med det operativsystemet. Killen kände tyvärr inte till Ubuntu, hoppas att jag lyckades övertyga honom om dess förträfflighet. Svenska folket fick idag veta att prinsessan Madeleine förlovat sig med affärsmannen Chris O'Neill. De unga tu förmedlade själva budskapet via en "förlovningsfilm". Jag fäste mig vid att Madde inte riktigt verkade kunna hantera svenska språket. Har hon verkligen varit så länge i New York? Mr O'Neill berättade att han i sin tur gick på språkkurs i svenska, "det är svårt" sa han. Det är nog sant. Svenska är ett svårt språk. Men den unge affärsmannen har ju tiden för sig och säkert kommer han att under de kommande åren snappa upp många viktiga ord av vilka "pappaledighet" och "VAB" bara är några. Slutligen ska nämnas att President Obama och utmanaren Mitt Romney nu avslutat sina valdueller i TV. Initierade hävdar att Obama vann två och Romney en, den första. Det är dock ingen indikation på hur det kommer att gå i valet. Där kan det gå precis hur som helst. Noteras kan också att den första snön i Vallentuna föll med början 20.44 i kväll. Antagligen är det tunna snötäcket borta redan i morgon bitti. Att det kommer mer är det dock ingen tvekan om. Det kommer alltid mer av alla sorter och slag.

22 oktober

Måndag igen. Sjuk. Förkyld. Inget allvarligt. Hostar svart slem. Snorar. Det är en riktig höstförkylning. Men som sagt, inget att bli upprörd över. Bara låta den passera. Snart är den förbi. Kanske på onsdag. Jag brukar inte vara sjuk. Senaste gången var i december förra året. Strax före jul om jag minns rätt. Också då en förkylning. Nu är det många som drabbats. Jag torrhostar. Nyser. Fördel: man kan lyssna på klassisk förmiddag i P2. Allt jag skriver har röda streck under sig. Det är för att den amerikanska versionen av Firefox inte känner igen svenska ord och då tror att de är felstavade. Snart är jag färdig med Charles Bukowskis "Post Office". Den har varit fascinerande att läsa. Nästa bok är samme författares "Ham on Rye", en självbiografisk skildring. Han föddes i Tyskland men kom till USA som helt liten. Man har hittat en konstig sak på Mars som man inte kan utesluta har mänskligt ursprung. Hur har det gått till? Hur har den leken gått an? Om några dagar kommer ett snöoväder att dra fram över Götaland. Det är alltså så dags. Men snön försvinner samma dag, den har ingen kvarliggande karaktär. Bilden ovan är tagen i maj 2008. Vi letade efter Stora Kilsjön men hittade den inte. Den hade vandrat vidare precis som Lop Nor, "den vandrande sjön". Istället fann vi ett kalhygge. Vi hittade också en brevlåda som satt högt uppe i ett träd, på den stod "Air Mail". Livet är förunderligt. Man upphör inte att förvånas över dess bukter och finter. Som att höst övergår i vinter, det är konstigt. Det har aldrig hänt tidigare. Man förvånas. Jag är som sagt lite snuvig. Jag dricker varma drycker. Endera dagen funderar jag på att köpa en gammal hederlig filmrulle och sätta in den i Konican. Fortfarande säljs sådana rullar i Vallentuna Fotoaffär. Kodak och Fuji finns. 400 ISO. En helt annan känsla. Riktiga negativ. Vackra bilder. Det kommer att bli härligt. Men först måste förkylningen gå över. Även om den inte är så farlig är den ändå irriterande. Lika irriterande som de röda strecken under mina ord. Man kan ju tro att något är fel. Så är inte fallet. Allt är rätt, åtminstone det mesta. Eller tvärtom. Det beror på hur man ser på saken, som Tjorven sa. Eller var det farbror Melker? Jag minns inte, det var så länge sen. Snart är det vinter. Det är oerhört förvånande. Det är omskakande. Och med den omskakningen slutar denna betraktelse som skrivits i feberdimma. 37,2. Hur går man vidare efter det? Det går helt enkelt inte.

Måndag 15 oktober

Regn i natt, dugg på morgonen. Nu solsken av sällan skådat slag.
Tog 524:an till jobbet. Jag räckte fram remsan och sa att jag skulle till Arninge, "det går bra det", svarade chauffören och stämplade två kuponger. Trevlig kille.
Remsorna ska visst bort efter nyår, oklart hur det blir sen.
Så är det väl alltid?
Fortfarande en del sjukt på jobbet men vi täcker upp för varandra därför att vi har så mycket genuin snällhet inom oss.
Lördagens besök i Uppsala blev mycket lyckat trots att äppelkakan på Katedralkaféet var en aning torr. Har alltid trott att Katedralkaféet hette Domkyrkokaféet men det var ju fel.
Många turister vandrade runt inne i Domkyrkan, denna mäktiga byggnad i gotisk stil som invigdes 1435 men då hade man hållit på att bygga sedan 1270-talet. Lite lång tid kanske men så blev det också ordentligt gjort.
Hittade runt hörnet en affär för begagnade vinylskivor, köpte två LP med Miles Davis. Massor av annat intressant fanns.
På eftermiddagen idag besökte vi Isättra gruva i Åkersberga. I den bröt man fältspat fram till 1945. Sedan blev den beredskapslager för flygbensin.
En dörr stod halvöppen, det gick att kika in. Klottrarna hade förstås varit där. Tunga vattendroppar hördes falla mot betonggolvet.
Kan inte säga annat än att det var ett intressant utflyktsmål.
En 1500 meter lång tunnel lär finnas mellan Isättra och hamnen i Flaxenvik. Entusiaster har försökt ta sig igenom den men stoppats av en cementvägg efter cirka 200 meter.
Sent hem efter teaterbesök inne i Stockholm. "Autist javisst" hette pjäsen som spelades på Teater Tre på Rosenlundsgatan. Söder är ändå alltid Söder; det folkliga, det festliga, känslan av att alla är en enda stor familj och så vidare.
Tog T-banan från Zinkensdamm, därefter buss 610 från Danderyds sjukhus. Hem i regnet (för det hade börjat igen). Men jag var ändå glad för därhemma väntade "Post Office" av Charles Bukowski, uppslagen och redo för nya läsäventyr.
Släckte lampan 23.20, en lång dag hade gått mot natt. Och nu gick den vidare.

Höstdag

Mo Yen har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. I sina böcker skriver han företrädesvis om landsbygdens folk. Han kanske är något av en kinesisk statarförfattare? Till utseendet är han enastående lik den store rorsmannen, Mao Zse-Dong, som ju också var en skrivande människa. Många dikter flöt ut från dennes penna, bland annat några som föranledde Phil Ochs att ställa frågan: "Är detta verkligen fienden?"
Det är en bra fråga. Vem är vän, vem är fiende?
Positionerna kan ändra snabbt.
Vi har kommit längre in i hösten. Varje dag singlar nya blad ner från träden och bildar en matta. Och för de som är inne i indisk mystik bildas ett mantra.
Jag har nu kommit en bra bit in i "Post Office" av Charles Bukowski. Så värst intresserad av att vara brevbärare är nu inte vår huvudperson. Mest försöker han smita undan för att istället kunna utöva sina specialintressen, supa och lägra kvinnor.
En ful fisk den där CB eller Henry Chinaski som han heter i boken.
Söndag, söndag! Vad gör man en söndag?
Man åker till ICA Maxi vid Arlanda och storhandlar för då kan man få tag på gratistidningarna "Sigtunabygden" och "Uppsalatidningen". Jag trivs i detta centrum. Många affärer har slagit igen vilket skapar en ödslig känsla. Tack gode Gud för Eurostop. Kaffe och bulle för 10 kronor, bara en sån sak.
Vi passade också på att äta: rödspätta, stekt potatis och sallad. Helt okej skulle jag vilja säga.
Mitt projekt "Revolvermännen", har nu fått bita i gräset. Historien höll helt enkelt inte, den var långsökt och tjatig. Bättre lycka nästa gång.
Måndag, måndag, det är i morgon. Ny arbetsdag. Kanske kör jag vägen om Ormsta för att eventuellt få syn på den äldre mannen i träningskläder. Han har ju blivit som en kär gammal vän där han kommer travande, nästan så att man vill heja.
Det gör jag också till den del av oktober som nu passerat: Hej då! Men andra halvan är ju kvar och sen kommer Allhelgona. Fortfarande finns det mycket att glädjas åt.
Det är bara att bita ihop och köra hårt:
Rajt on, strejt on! Det är modellen.

Måndag 8 oktober

Fin helg, idag lite kallare.
Tänkte på den äldre mannen i Ormsta som jag nu inte sett på länge eftersom jag inte längre åker den vägen. Förhoppningsvis lever han och har hälsan.
Kör till jobbet. Kaffe.
Nytt kaffe på Arninge Krog. Killen vid bordet bakom mig berättar att han tog några whisky i fredags kväll och i lördags kopplade han av.
Under söndagen fixade han i trädgården, krattade löv, ställde in utemöblerna, rustade för vintern.
En dag som igår borde man ha åkt runt i norra Uppland och lyssnat på Radiosporten. Det är de lägre divisionerna, gärdsgårdsserien, som jag är intresserad av.
En annan kille bakom min rygg säger: "Man vet inte, man vet ju ingenting...".
Det stämmer. Jag ger ett tyst medhåll.
Snart är det dags för mössa och långkalsonger. Skönt.
Efter lunch far vi till havet. Det ser ut som eljest. Det liknar det hav som man alltid ser på fotografier och tavlor. Bara ramen fattas.
På Louvren finns en tavla som föreställer havet. Den hänger någonstans långt inne i byggnaden. När man betraktar den tänker man omedelbart: "Det där är havet".
Och det är det ju.
Efter jobbet iväg till Elgiganten för kontroll av en nyinköpt telefon. Den har alla fel, går inte ens att ringa med. Ändå skulle den enligt försäljaren vara bland de bästa på marknaden, kanske "the Best". Telefonen undersöks snabbt, det som behövs är en uppdatering av mjukvaran. Tio minuter senare fungerar allting igen. Ändå är det lite konstigt.
Har köpt två böcker av Charles Bukowski, "Post Office" och "Ham on Rye". Har ännu ingen uppfattning om dem. Bukowski betraktas ju allmänt som en snuskgubbe men kanske har han även andra kvaliteter. Vem vet?
Går natten till mötes med ett inre lugn. Öppnar "Post Office" men stänger den igen. Sömnen faller ner som en tegelsten. Den träffar golvet och rullar in under sängen men då sover jag redan.

3 oktober (en onsdag)

I morse mindes jag allt:
akronym, palindrom, IHS och Inri.
IHS betyder "Indian Health Service" och Inri betyder "Jesus av Nasaret, judarnas konung".
Vi löste korsord på jobbet och då kunde jag ingenting av ovanstående. Fick googla på telefonen.
IHS betyder också Jesus. Var det ett religiöst korsord? Nej, ett helt vanligt.
Evald och Osvald har namnsdag idag. Evald kände jag. Han bodde i Trollhättan och spelade mandolin. Osvald har jag aldrig träffat.
Det är mörkt ute. Förut regnade det häftigt. Temperaturen ligger på 12 grader. I USA ska Barack Obama och Mitt Romney debattera. Många är besvikna på Obama, de vill ha någon annan istället. Men varför Romney? Har han någonsin gjort en fattig människa glad? Troligen inte.
Lågtryck och växlande regn. Har SMHI någonsin gjort en människa glad? Kanske inte.
Vi kämpar oss fram i tillvaron men glädjeämnen finns. Rimbo marknad till exempel. Den är i morgon. Tyvärr kommer vi dit sent. Det har bara blivit så. Rimbo by night. En upplevelse utöver det vanliga.
Korv och kaffe finns förstås att köpa. Kanske strömmingsmackor. Förra året tog jag en kopp java och åt en mazarin i ishallens cafeteria. Festligt!
Tidigare fanns böcker och tidningar på Rimbo marknad. Nu inte längre. Det är synd.
Om dagen som nu passerat kan sägas att det blev pytt i panna till lunch och ärtsoppa till middag. På en onsdag? Det är för att vi ska till marknaden i morgon. Då hinner vi inte äta hemma.
Evald i Trollhättan spelade inte bara mandolin, han körde moped också. Om han hade en sån där tidstypisk plaststrut för ansiktet vet jag inte. Kanske i så fall när han knäppte på strängarna. Mopeden körde han iförd skinnjacka och toppluva.
Det gjorde tuffa gubbar på den tiden. Frid över hans minne.

1 oktober

Varför just idag? Därför att det var den 30 september igår.
Dagboken har gått i stå. Den flöt fram bättre förra året. Då skrev jag varje dag i åtskilliga veckor.
Regn på morgonen. Gråmulet. Men träden lyser upp i gult och rött. De flammar stolt mot dunkla skyar.
Nu är rotfrukternas tid inne. Morot, palsternacka, selleri och kålrot är man ju själv. Läste ett recept på ugnsstekta rödbetor, det såg gott ut. Jag tror att även fetaost var inblandad.
Zlatan berättar i en intervju att han inte alls är arrogant, han är istället som en helt vanlig kille. Det tror vi inte på. Men visst är han bra på planen, leder franska skytteligan.
Och går det bra för Zlatan går det också bra för Sverige. Eller..?
Gjorde fina fynd i torsdags: två böcker av Uno Modin i Peter Trenchserien (den flygande detektiven) samt "Frimärksmysteriet på Loberga" av Sivar Ahlrud i förstaupplaga. Tryckår 1949. Tore Fröström har ägt dem, i alla år har de stått i hans bokhylla.
Efter inköpen tog jag tunnelbanan från Skanstull till T-Centralen, bytte där till Mörbytåget. Steg av vid Tekniska Högskolan och upp på Roslagsbanan.Fel tåg, vilket nybörjarmisstag. Man är lite ringrostig när det gäller allmänna kommunikationer. Annat var det förr. Då tog jag tunnelbanan till Farsta utan problem och köpte "Beggars Banquet" med Rolling Stones i en källarlokal. Vilket äventyr!
Utflykt till Skeppsdals Brygga efter lunch. Höstlikt. Ett äldre par lägger till med en liten båt, bär sedan upp väskor och annan packning till sin bil och kör iväg.
De ska troligen hem för att duscha, tvätta, hämta posten och proviantera, därefter ut till ön igen.
Jag är nyfiken på Tore Fröström, vad han var för en slags kille.
Precis som Zlatan var han säkert en helt vanlig kille utan åthävor.
Utanför Skeppsdals Brygga brukar Ålandsbåtarna passera förbi. Inte just idag dock. Åtminstone inte vid den här tiden. Kanske senare.
Möjligen är "Beggars Banquet" Rolling Stones bästa skiva. "Let it Bleed" och "Exile on Main Street" är också bra. De Rullande Stenarna var alltså bäst för över fyrtio år sedan! Vart är världen på väg när allt var bättre förr?
Efter jobbet till Ö&B för att köpa kattmat och annat. Hem till fiskpinnar. Riktigt gott. Nu är det mörkt. Bäst att släcka lampan och tänka på Tore Fröström, en riktigt fin kille som gillade Wahlströms ungdomsböcker med gröna ryggar.
Det är sannerligen inget fel.

24 september (måndag)

Kall morgon, bara 5 plusgrader. Fil, flingor, macka med Ålandsost.
Var tidigt ute. Glömde ändå att lägga på ett brev. Körde en omväg till jobbet; genom Täby kyrkby och Löttingelund.
Kaffe, fralla och småprat i jobblokalen. Småprat är när de små detaljerna i tillvaron ventileras.
Mer kaffe på Arninge Krog. Jag gick dit med grabbarna. Två lastbilschaufförer pratade om den annalkande vintern. Det var dags att se över utrustningen på bilarna, kolla upp däcken och lite annat.
Igår fortsatte jag läsa "Herr Gustafsson själv" av Lars Gustafsson. Kom inte riktigt in i boken. Istället gick jag ut ur den.
Förra veckan läste jag "Världarnas krig" av H G Wells. Den var på något sätt mer lättillgänglig. H G stod för Herbert George, han dog 1946.
Det är i den boken som marsianerna anfaller jorden. De behöver vårt blod för att kunna leva vidare. Dock tänkte de inte på jordens bakterieflora och dukade själva under. Så kan det gå när man gapar efter mycket.
Eftermiddagens utflykt gick till Norrsunda hembygdsgård utanför Rosersberg. Vi träffade Gunnar och Yngve som just klippt gräset runt husen. Nu drack de kaffe och åt mazariner. Trevliga killar.
Hela tiden passerade flygplanen på luftbron över våra huvuden. Ett av planen hade sex motorer, det såg ut som en militär fraktkärra.
Tillbaka till jobbet och de vanliga rutinerna. N sa att hon just börjat läsa "Stiftelsen" av Isaac Asimov. Det är ju en klassiker inom SF-litteraturen men jag har inte läst någonting av författaren ifråga. Kanske en brist? Fortfarande är det så att jag bara vill läsa böcker som jag redan har läst. De av Hammond Innes till exempel, äventyrsromaner med överdådiga naturskildringar.
Innes skrev förresten ofta om havet, gammal sjöofficer som han var. I jobbets slutminuter citerade jag Geijers klassiska dikt "Nyårsdagen 1838", den som börjar med orden: Ensam i bräcklig farkost...
En arbetskamrat började då berätta om en vådlig seglats på Östersjön där deras båt tog in mängder av vatten men där läckan lyckades tätas med hjälp av en selleri. Ibland står lyckan den djärve bi. Har man bara en grönsak redo kan ingenting hända.
Klockan 19 är det redan mörkt, temperaturen är åter nere på 5 plus. Tänker på hur mörkt det måste ha varit runt barndomshemmet på 1950-talet. En ynka lampa lyste svagt från farstubron. Man fick treva sig fram på väg till dasset. När snön kom blev det lite lättare.
Men det var då. Nu är det mycket ljusare och tillståndet i världen går mot en all-time high. Vi kan med tillförsikt se an morgondagen. Det finns helt enkelt ingenting att oroa sig för.
Möjligen om man reste till Kina och promenerade ut på en nybyggd bro men hur ofta gör man det?
De har sitt därborta och vi har vårt här.

20 september

Kallare i morse. Läste tidningen, åt yoghurt. Grekiskt lantbröd med emmentalerost. En gång har jag besökt Grekland, det var i september 1983.
Åker under den nya järnvägsbron. Nästa år ska ännu en byggas. Nu ser omgivningen ut som ett bombnedslag, det verkar obegripligt hur allt ska kunna ordnas upp.
Kaffe och småsnack på jobbet.
Jag har precis börjat läsa Lars Gustafssons "Herr Gustafsson själv". Huvudpersonen har just landat i Berlin, han är mycket trött. På planet har han träffat en fascinerande, rödhårig kvinna, hon heter Hanna von Wallenstein.
Boken kom ut 1971, då var jag 22 år och läste svenska på universitetet.
Vi åker ut och samlar in återvinningsmaterial som sedan läggs i olika containrar. Efter det en promenad i Lövsättraskogen. Entusiaster har byggt en paintballbana. Den har beskrivits i negativa ordalag i lokaltidningen, många vill jämna den med marken.
Vi möter en man och en kvinna med varsin svampkorg. Kvinnan säger att vi har träffats tidigare, det var för ungefär ett år sedan på samma plats. Kanske har hon rätt, jag vet inte.
Till lunch; farmarbiff med tärnade rotfrukter.
Jag lånade en bok på biblioteket om Stockholms 100 T-banestationer. Min dröm är att besöka alla dessa under en dag. Är det möjligt? Javisst, allt är möjligt för den handlingskraftiga människan.
Efter jobbet handling på Lidl. Letar efter den utannonserade fläskläggen men den är slut. Fler läggar kommer in i morgon, säger den grisköttsansvarige.
Hem till raggmunk och bacon. Fyller på med några prinskorvar och stekta ägg.
Vi ser en dokumentär på TV. En kvinna sägs ha begått självmord men misstanken finns att det är hennes man som har mördat henne. Han hävdar själv sin oskuld men blir dömd till 65 års fängelse.
En kraftig regnskur avslutar dagen. Det smattrar mot taket. Någonstans inomhus är vi alltid tillsammans. Erik Lindegren skrev de orden. Han var en storvuxen poet med ett nästan indianskt utseende, född i Luleå och död i Stockholm.
Frid över hans minne och över alla andras också.

10 september

Varm morgon, 13 grader. Hösten lyser.
Fil. Macka. Tidningen. Den heliga treenigheten. En del kanske skulle lägga till kaffe men då blev de ju fyra.
Kanske blir de svenska journalisterna i Etiopien frigivna i morgon. Det har antytts så.
Iväg till soptippen med trädgårdsavfall; fyra plastsäckar plus ris i buntar. Dessutom några gamla täcken och filtar som slitits ut av alltför mycket sovande.
På jobbet 07.50, trycker på kaffebryggaren. Röd lampa börjar lysa. Det är som i ett kärnkraftverk när något går fel.
Jag vill gärna besöka Orkney och Shetland men hur ska jag ta mig dit?
Den gamla tidens glödlampa har nu helt slutat säljas. Det fanns dock ett lager på Ö&B men det gick åt direkt.
"De nya lamporna är ju helt värdelösa", sa han i kassan. Håller med. En lampa ska väl för fan lysa direkt, inte ta en timme på sig innan full ljusstyrka uppnåtts.
Denna måndag kommer att bli fin. Sensommar eller tidig höst? Spelar ingen roll vilket.
Grillning vid Gustaf Frödings staty på Djurgården. Inte vid, i närheten av densamma.
Cirka 75 meter ifrån den ligger ett litet lusthus. Utanför det sitter vi med våra tjockkorvar. Engångsgrillen brinner "så där" men korvarna blir ändå varma. Många joggar eller promenerar förbi längs kanalen.
Hem genom Stockholm som är just Stockholm och ingen annan stad. Eken kallas den också. Eller "städernas stad". Eller "Nordens Venedig".
Köpte en LP med Olle Adolphsson på loppis, den heter "En stol på Tegnér". Ska lyssna på den vid tillfälle.
Kalvsylta till middag. Den är inköpt hos Svartrökarna och innehåller äkta kalvkött. Vanliga syltor gör inte det.
Så småningom tar även denna dag slut och då drar vi något gammalt över oss.
Lika bra är det.
Vad skulle vi förresten annars göra?

Vallentuna - Valdemarsvik: en resa.

Buss 610 från Rosengårdsvägen 10.15. Slänger soporna först. Är tidigt ute, lite väl kanske.
Trafikproblemen i Vallentuna C håller på att lösas. Vi har fått en bro för Roslagsbanan. Järnvägstrafiken släpps på först i september men vi är ändå glada.
Bussen är snart halvfull, halvvägs inne i Täby är den helfull.
OK:s mack i Mörby C är snart riven. En ny har byggts längre ner med infart från g:a Norrtäljevägen.
Ner i underjorden vid Danderyds sjukhus. Tåg till Fruängen om tre minuter. En man stiger på vid Bergshamra. Han bär på en uppslagen laptop som han använder flitigt ända fram till T-centralen.
Kliver av. Går längs gången som Kristina Lugn beskrev som Stockholms vackraste plats. Håller med.
På Centralstationen ser alla ut som potentiella bondfångare. Man känner sig som ett vilsekommet får från landet vilket också är sant.
Text på Burger Kings vägg: "Man discovered fire for a reason". Den anledningen heter Whopper hamburgare.
En man passerar. Han drar på en resväska och bär flottans blå gymnastikskor på fötterna. Åtminstone de som tillhandahölls 1962. Nu finns det modernare skodon.
Information från SJ: Tågtrafiken mellan Hallsberg och Karlstad är inställd just idag. Buss erbjuds istället men restiden förlängs med 65 minuter.
En man på en bänk skriker plötsligt rakt ut, han är omringad av resväskor. Det verkar som om någonting har brustit inom honom. Kanske en nervtråd?
Ivar Lo-Johansson tillhörde arbetslaget när golvet i Stockholms Central lades på 1920-talet. Det håller än.
Två av resans fyra etapper är nu avklarade. Två återstår följaktligen. Enkel matematik.
Upp på tåg 233 mot Norrköping. Avgång 12.40. Det rör sig på minuten. Stockholms
södra förorter breder ut sig. Vita fläckar för mig. Få passagerare, precis som jag vill ha det.
Huddinge C, Flemingsberg.
Enligt AB var Breivik nöjd med domen - minst 21 års fängelse. Han log maliciöst och gjorde fascisthälsning.
Stopp på bron innan Södertälje Syd. En högtalarröst förklarar varför.
40 sidor skrivna av "Revolvermännen". Blir det fler? Tveksamt.
Ett indiantält är uppslaget utanför en gård. Här? En teepee, en wigwam. Upprepar: Här?
Vagnhärad med sitt vackra stationshus av tegel. Lästringe. Här ska tåget inte stanna men gör det ändå. Vi får vänta på ett mötande tåg.
En av medpassagerarna säger i sin mobil: "Det finns ingen tvekan". Han har tydligen blivit blåst på pengar, stackars jävel. Fortsätter: "Men det är bara att jobba vidare".
Det är skönt och avkopplande att åka tåg. Man relaxerar.
Slättlandskap. Sjössa, gammal station. Strax Nyköping. Snabbt stopp.
Kolmårdens trolska skogar återstår.
En kvinna påstigen i Nyköping, äter medhavd sallad. Avslutar måltiden med att gröpa ur en avocado. Nu läser hon en bok, ser inte vilken.
Jag har också medhavd reslektyr inköpt på Myrorna igår. Det är Folke Dahlbergs "Vättern" från 1949. Han drunknade 1966 i samma sjö.
Kolmårdens station. Damen med salladen kliver av. 19 minuter kvar. Bråviken bryter fram. Tåget saktar ner vid Getå, denna plats som för alltid är förknippad med järnvägskatastrofen den 1 oktober 1918. Denna förorsakades av ett jordskred. 42 passagerare omkom.
Frågar på Norrköpings Central var man köper biljett till Valdemarsviksbussen. Det gör man på Resecentrum, huset bredvid. Tack så mycket!
Expressbuss 46 avgår från plattform A3. Ut på E 22:an. Sitter högt i bussen, bra sikt.
Vid Takmossen svänger vi av och stannar i Ringarums Centrum. Ett litet sådant. Några stiger av. Vi möter en annan 46:a i svängen, en dubbeldäckare. Chaufförerna morsar.
Svartvita kor betar fridfullt vid en sjö. Det ser ut som en tavla. Med denna idylliska bild avslutas resan mellan Vallentuna och Valdemarsvik. Den tog på minuten sex timmar men då måste förstås väntetiderna räknas bort. Summa fyra timmar av ren njutning och tillika en härlig avslutning på semestern.

Sammanfattning av Gotlandsresan

Vi åt filé Oscar två gånger på två av varandra oberoende restauranger (men de låg på samma gata).
Vi åt glass tre gånger på två olika glasshak. Ett av dem var beläget nere i hamnen.
Vi vandrade upp och nerför den stora affärsgatan åtskilliga gånger. Det tänkta lammskinnet blev ett par tofflor.
Vi (jag) åt salmbärsyoughurt en gång till frukost, fil de övriga fyra gångerna.
Vi åt schnitzel en gång (på Fårö). Den var god.
Vi besökte Fårö fyr som gjorde ett mäktigt intryck. Vindarna från havet var friska.
Vi fikade två gånger på Route 143 i Roma. OBS: inte "Råååma", det gör korna.
Vi hittade inte flygmuseet i Visby för det är nerlagt.
Vägen Visby - Roma var rak och bred, åtminstone i början. På den fanns Gotlands enda fartkamera (tror vi).
Vid Hoburgen hittade vi en hjärtformad sten men den lät vi ligga. Vid Högklint hittade vi en annan som fick följa med hem.
Vid Visby busstation bankade ett fyllo på en av toalettdörrarna och skrek att han måste in. Den skånska damen som befann sig därinne, smet förskräckt ut.
Förr var Visby en stor militärstad, inte nu längre. Ett stridsvagnsgarage vid Tofta är dock planerat för säkerhets skull.
Vi trodde att Helgumannen var en rauk men det visade sig vara ett fiskeläge.
Museijärnvägen i Dahlhem var endast en kilometer lång. 2015 har den utökats till sju. Men det var en trevlig kilometer.
Vi åt salmbärspaj hemma hos Olssons i Gråbo. Det hade vi aldrig ätit förr. Smakade fint.
Tina spelade in ett matprogram på Stora Torget i Visby. Hon såg pigg och alert ut.
En skåning berättade att det var översvämning i Lummelundagrottorna efter förra torsdagens ymniga regnande. Besökare blev tilldelade gummistövlar vid ingången.
Just nu sitter vi på båten hem, vinden är mellan 3-5 m/s. "Light winds from west", säger kaptenen. Hon och hennes besättning hälsar oss välkomna på hemresan (som för vissa är resan bort).
Jag har köpt en ny penna i shopen.
Strax före 16.00 beräknas fartyget anlända till Nynäshamn. Då är resan slut.
Åtminstone den här deletappen. Många fler återstår. Det här vara bara som ett mellanspel. I Mellansel.

15 augusti

Jag tycker bättre om Gotlands inland än om kusttrakterna. Inlandet är mer som hemma.
Särskilt gillar jag Roma, där går det t.ex. att köpa en fogsvans för 169 kronor (om man nu skulle vilja det).
I inlandet ser det ut som i Roslagen. Det liknar vägen och omgivningarna mellan Rimbo och Edsbro.
Allt prat om havet står mig upp i halsen. Det är helt klart överdrivet. Jag vill sätta handen mot strupen och ropa: "No no senôr". Vem vill fånstirra ut över blanka vattenmassor?
Ändå blir det ofta så.
500 meter söder om Nabben står Lasse B och kastar smörgås medan Y letar efter vackra stenar, formade av naturen.
Vi har kört hit på en väg som hela tiden hotat med att skala bort stora delar av bilens underrede, vilket dock vår entusiastiske guide bagatelliserar som "tjafs". Han pratar istället om havsörnar och om en sedan länge försvunnen medeltidshamn. Den blev uppslukad av havet därför att naturen ville så.
På andra sidan havet ligger Lettland. 1990 kom en flyktingbåt därifrån. Vädret var dock hårt och passagerarna kunde inte ta sig iland. Båten fick bogseras till Slite och där skedde landstigningen.
Nu fånstirrar jag ut över havet.
Det är som att betrakta en hötorgsmålning på Rimbo marknad. På himlen syns breda kondensationsstrimmor efter högt gående flygplan på väg mot andra kontinenter.
Lasse B säger att det har blivit fler överflygningar på sista tiden. Flygbolagen har lagt rutten över Gotland för att spara bränsle.
Idag är en härlig sommardag som dock har en doft av höst i sig.
Efter turen till havet kör vi till golfrestaurangen och äter köttfärslimpa. Smakar gott. Saffranspannkaka till efterrätt.
På restaurangen träffar Lasse en f.d. bilhandlare från Visby som nu sålt sin firma och håvat in pengar.
Det är så livet ska levas.
På vägen tillbaka, via Ljugarn och Roma, funderar vi på hur livet ska levas.
Korta stunder av lycka eller ett ständigt lyckorus?
Ingen kan förstås säga vad som är rätt eller fel men vad är det för fel på ett ständigt lyckorus? En euforisk symfoni av "happiness" som ljuder hela tiden?
Så småningom vänder dirigenten sista notbladet och låter musiken tona bort som en solnedgång i havet.
Därefter lämnar besökarna konsertsalen, var och en vandrar hem till sig, tar en kvällsmacka med leverpastej och gurka, uppsöker toaletten, borstar tänderna och går slutligen till sängs. 
Imorgon är en ny dag med nya lyckorus.
Halleluja!

Till Hoburgen

Söderut. Först mot Klintehamn, därefter mot Burgsvik.
Det var i Klintehamn som huvudpersonen i en novell av Sture Källberg, tar hyra på en båt för att jobba sig tillbaka till fastlandet.
Han har kommit till Gotland med avsikt att tjäna grova pengar som sockerbetsplockare men finner snart ut att arbetsförmedlingen lovat runt men hållit tunt. Förtjänsten är nämligen usel och han finner för gott att schappa.
Strax efter Klintehamn ringer Lasse och vill att vi ska komma dit, det gör vi förstås.
Letar efter ett kondis i Hemse men hittar inget. Går in på Konsum och köper fyra flätor samt fyra ringmunkar.
Hittar till huset utan problem. Kaffe & snack.
Lasse håller en rak linje i sitt konstnärliga utövande, han är oerhört ärlig. Det måste konstnärer vara, annars blir det ingen riktig konst.
Vem vill ha oärlig, kompromissande konst som inte består av en rak linje?
Inte jag. Ingen annan heller.
Efter besöket hos Lars kör vi tillbaka mot Hemse, passerar Burgsvik och står så småningom öga mot öga med Hoburgsgubben.
Snabbt går vi en runda bland klipporna. Bland annat kliver vi in i en grotta där vi står en stund och betraktar väggarna. Det är något slags ljus därinne.
Det skimrar.
Eller också är vi bara trötta.
Jag vill till det inre av Gotland, jag har sett tillräckligt av kustlinjen nu.
Jag vill också ha mat.
Gotland vimlar av bagerier och creperier. Man kan få mackor med allehanda pålägg. Dessa äts med stort allvar av långa, högutbildade, välbetalda medelålders män som alla bär hatt.
Nej, jag är inte bitter!
Vi lämnar Hoburgen och påbörjar återfärden mot Visby.
Stannar vid tre små likartade väderkvarnar som ligger i rad. Vid den första står tre små hästar; en vit, en brun och en gredelin.
Jag är jättehungrig, jag känner mig inte riktigt bra.
Blodsockerfallet har gjort stor skada, frågan är om skadorna går att reparera.
Parkerar centralt och går till en restaurang som har kåldolmar på matsedeln. Nej, tyvärr är dolmarna slut. Falukorv går lika bra.
Efter maten mår jag bättre, blir på något sätt gladare.
Kvällen avslutas vid Snäcks strand där solen går ner i havet. Det har den gjort sedan tidernas begynnelse.
I morgon går den upp igen. Får se vad morgondagen bär med sig i sitt förkläde.
Ärlighet och raka linjer skulle jag tro.
Mer behövs inte.

Till Fårö

Under färden från Visby pratar vi en del om kor och får och varför cowboysarna i vilda västern avskydde de senare djuren.
Det var för att korna betade mjukt och lätt medan fåren slet upp gräset med rot och allt. De gick hårdare fram i naturen.
Hinner precis fram till färjan i tid, kör ombord. Av på andra sidan. Det var med Fåröfärjan som Bergmans hushållerska skickade efter ny köttfärs när hon av misstag blandade vitlökssalt i den gamla.
Bergman hatade vitlök. Han var en säregen person.
Man kan säga: "Ingmar, vi är trötta på dina demoner. Klipp håret och skaffa ett riktigt jobb istället!"
Vi säger självklart inte så, vi har respekt.
Kommentar från Y: "Han hade ju inget hår".
Utanför ett hus står en lång rad med Castroltunnor, det var länge sedan som man såg sådana.
Fårö fyr är imponerande men det blåser kallt nere vid havet.
Fortsätter mot Skär.
Diskuterar hur mycket Hoss Cartwright egentligen vägde. Avsevärt. Ändå rörde han sig förvånansvärt smidigt, både till fots och till häst.
Vi minns signaturmelodin till serien: "Över stock, över sten, kommer pappa Ben ...".
Sveriges Radio sände en skojvariant som hette "Bröderna Äppelkartwright". Mycket lustigt! Gösta Knutsson spelade Lorne Greens roll.
Mot raukarna vid Langhammars. Fantastiska skapelser. Folk går runt och beundrar, vi gör det också. Tittar ibland ut mot havet. Det är mycket stort.
Vi känner inte riktigt igen oss vid raukarna. Kanske var vi på ett annat ställe 1997? Vid Lauters? Det är möjligt. Allt är faktiskt möjligt i denna värld där möjligheterna travas på varandra.
Helgumannen visar sig vara ett fiskeläge och inte en jätterauk som vi trodde.
Tre roliga raukskämt: "Vi raukade komma förbi", "Raukning är förbjuden" samt "Till lunch åt vi råraukor". Fler finns på lager.
På Ebbe & Ebbas i Sudersand kostar ett långhårigt fårskinn 1700 kronor. Det är aningen för mycket för vår reskassa. Köper vykort istället.
Bilparkeringen vid Sudersand kostar 30 kronor, det är också för mycket. Åker därifrån med knuten näve.
Stannar till vid Kuten. Där står Ghostbusterbilen. Jag har läst att denna är den äkta, den som var med i filmen.
Bara en sån sak har gjort att hela den här resan blivit mödan värd.
Tur vid färjan igen. Kör upp på den och är över på fem-sex minuter. Letar efter apotek i Fårösund, inget finns.
I Slite finns ett däremot. Samt massor av, host, cementdamm.
Köper äpplen, Loka och ett Aftonblad på Konsum. Innan dess har vi tittat ner i kalkbrottet. En svindlande känsla.
Ännu har vi inte besökt någon av Gotlands 92 kyrkor. Det är stor skam. Vad skulle Helge Pettersson säga, han som ägnat så mycket tid åt att tjära dessa kyrkors tak.
Tillbaka i Visby vid dagens slut. Men det är inte sant för klockan är bara 17.00. Vad ska vi göra resten av tiden?
Vi äter saffranspannkaka för det är både gott och nyttigt.
Och nu är dagen slut.

Dagbok från Gotland; 12 augusti

Korta, snabba anteckningar, som George Macay Browns under dennes resa till Shetlandsöarna.
12.50 från Nynäshamn. Punktlig avgång.
Öar på höger sida, hav och himmel flyter ihop.
Taktfast dunk. Fem timmar 1997, nu bara tre.
Tog med två böcker av Kristian Petri på resan, har inte läst någon av dem tidigare.
Kaptenen säger att vinden är 4-6 sekundmeter, det är ju ingenting för oss sjöbjörnar.
Östersjön, väldig och mytomspunnen. Egentligen är den en en lilliput.
G M Brown var sjuk dagen innan sin resa. Jag känner mig inte heller riktigt bra. Han fick penicillin av sin läkare och kunde med knapp styrfart borda fartyget i Stromness.
Röst i högtalaren: ett barn har upphittats. Föräldrarna ombedes omedelbart bege sig till informationen.
Försöker föra över ett inlägg till Facebook men det fastnar i havet.
Dagens rätter: lax, spagetti med köttfärssås samt schnitzel.
Äter räksmörgås (den mindre varianten).
Begår sedan en dödssynd genom att doppa mazarinen i kaffet. Ingen ser.
Går bak i aktern för att ta en bild. Tar bilden, går tillbaka igen.
Sover en stund.
Tid 15.05. Lugnt hav.
Internetuppkopplingen är fortfarande död.
Jag skulle ha tagit med mig G M Browns bok för att kunna jämföra våra resor. I kafeterian åt Brown en cheeseburgare, han mådde märkbart bättre än dagen innan.
Stort tack till Alexander Fleming.
Går fram i fören, läser att M/S Gotland har en längd av 195 meter och en bredd på 25 meter. Just på den här resan är passagerarantalet 1100.
Det står inte på förrän högtalarrösten berättar att vi strax är framme. Alla motorburna resenärer uppmanas att gå ner till sina fordon. Motorerna får dock inte startas förrän tillstånd ges.
Det gör vi inte heller, det skulle vi aldrig drömma om.
Drömmer gör vi om andra saker, mestadels är de matnyttiga.

Dagbok: måndag 30 juli

Uppfriskande regn under natten, nu uppehåll.
Filmjölk med frostflingor, smörgås med ost, det finns många sätt att njuta av livet. Tidningen, SvD, men jag har ju inte de åsikterna.
Tankar på Statoil. Försöker pricka 300 kronor men missar. Hamnar på 301,80.
På jobbet är folk tillbaka från sina semestrar. De är pigga och utvilade, dessutom sprängfyllda av nya idéer och projekt. Fast vädret har inte varit som eljest. Det är det inte annars heller.
Kaffe på krogen, gott och nyttigt.
Folkhemmet har nått sin fullbordan, jag vet inte vad jag menar med det.
Stieg Trenter imponerar med snitsiga boktitlar; Farlig fåfänga, Tragiskt telegram, Narr på nocken, Lysande landning, etc.
Vid bordet bredvid berättar en lunchgäst om hur han som ung åkte fast för mopedfylla. Traktorkortet var bara att glömma efter det.
Tillbaka på jobbet, dags för lunch. Ratar Enköpingslådan som ju är ett jäkla hopkok av förra veckans rester. Istället äter jag hemgjorda lammfärsbiffar. De smakar gott tillsammans med fetaost, tomater och gurka.
På eftermiddagen en utflykt till Lindholmen. Vi kör till vägs ände vid Skrikboda, vänder där och kör tillbaka. Sädesfält på båda sidor av vägen; råg och vete. Himlen är blå, säden är gul. Sveriges flagga träder fram.
Det verkar som om vinbärsodlingen vid Perstorp är nerlagd. Åtminstone illa underhållen. Massor av sly runt buskarna. Några själar går där och plockar. De har kommit till odlingen i en röd bil.
Jag fortsätter skriva på min roman Revolvermännen. Hela projektet känns meningslöst. Kanske vore det bästa att tippa det i havet.
Till IKEA efter jobbet. Framme 16.48. Fortsätter mot Netonet där fyra kulspetspennor inhandlas.Pris: 19 kronor, ett kap. De har gummi runt där man håller, fästet är fint.
Min danska penna och min tyska penna är borta, jag sörjer dem djupt.
Går in på McDonalds, tar en Big Tasty med artificiell grillsmak. Dricker äppeljuice. Lokalen är glest befolkad, jag trivs.
Kaffe på PREEM, därefter tillbaka till IKEA där varorna hämtas upp. Hem och plockar ihop ett skoställ och ett litet bord.
Dricker kaffe, borde inte ha gjort det. I säng vid 22.30 (ca). Somnar direkt som en slugger. Vi lägger dagen till handlingarna, stuvar in den i dokumentskåpet och slår igen lådan. Det känns skönt.

Till Norrtälje

Söderhall - Norrtälje. Avgång 10.27. Ny avgångstid 10.34. Väntar i värmen.
Blå dubbeldäckare kommer glidande. Fullt på övervåningen. SL-kortet tar inte först men chauffören säger efter några sekunder att det tog.
Färdas baklänges. En ringlande grusväg på höger sida, har sett den förr. Ställer frågan igen: vart leder den?
Överallt och ingenstans.
Tråkig motorväg, folk sover. Några pratar med varandra, skrattar. Andra håller i sina mobiler.
En klisterlapp ovanför en dams huvud: Nödutgång, emergency exit. Tydligen är det bara att slå ut rutan om någonting händer, skönt att veta.
Man sitter komfortabelt i bussen, färdas som i en dröm.
Ledinge trafikplats, 1 avstigande, ingen som kliver på. Därefter tillbaka på banan.
Banan = vägen, banan = frukten, det är accenten som avgör ordens betydelse.Vi talar ett kodat språk, obegripligt för de oinvigda.
Fler trafikplatser. CMFRY i graffiti på ett betongfundament, återigen ett kodat meddelande.
Stiger av vid busstationen. Ett yngre par frågar om detta är Roslagsstoppet. Tyvärr inte, de skulle ha klivit av där jag klev på. Bussen tillbaka igen.
Promenad genom Norrtälje. Porlande vatten i ån. Jag vet inte vad gatorna heter men plötsligt passeras Nils Ferlins staty. Han, värmlänningen, bodde i många år i trakten av Penningby. Dog på ett sjukhus i Uppsala 1961.
DC 3:an stod förr i stadsparken, nu uppe vid infarten. Det är samma flygplan, jag har läst på skylten.
Spiller kaffe på tröjan inne på Tösse konditori, det blir fula fläckar. Så här kan man inte se ut. Äter en ostsmörgås och en toscabit, läser DN. Knausgård förklarar varför Breivik blev som han blev, kanske är det så som han skriver. Breivik är en extremt narcissistisk person som alltid anser sig ha rätt men det är ju egentligen en beskrivning av mig.
Går in på Facebook med telefonen, berättar att jag är här. Genast kommer flera reaktioner i form av tummen upp.
Stannar till vid en fontän nere vid hamnen, försöker blöta upp kaffefläckarna. Lyckas nästan.
Tänker plötsligt på Côte d´Azur. Kommissarie Vesper Johnson i Stieg Trenters böcker, planerade en resa dit för att bland annat äta hummer americaine. Tyvärr gick planerna om intet, ett mordfall kom emellan.
Hummer americaine, tänka sig.
Går in på en pizzeria, beställer en Capriciosa. Dricker lättöl. Allt smakar bra.
Nästan inga människor på stan. Var är alla Norrtäljebor? Kanske längre ut mot kusten eller också har de åkt in till Stockholm. Bussar går var 15:e minut.
Sitter en stund på busstationen. En gång var den järnvägsstation. Jag dricker en Fanta. Bussen tillbaka avgår 13.48. Nästa går 14.03. Timmarna har snabbt passerat. Jag vill hem och fortsätta med renoveringen av hallen. Golvet är nu lagt, foder och socklar återstår.
Upp på bussen, ut på vägen. En dam stiger av vid Ledinge trafikplats. Det är faktiskt allt, roligare än så blir det inte.

Dagbok: tisdag 10 juli

Vaknar klockan 05.00. Somnar igen. Upp 05.45 (det är för sent). Katten ut.
Fil och flingor. Tidningen. Översvämning i Småland. Vissa delar, Mariannelund och Lönneberga, är helt vattenfyllda. Vallar har byggts men räddningstjänsten kan inte hålla jämna steg. Det är snudd på katastrof.
Spacklar lite på hallväggen. Sista täckpappen (easy cover) ska upp i kväll, tapetsering i morgon.
Iväg till jobbet. Såg inte den äldre mannen i Ormsta men jag var tidigare ute i dag.
Kaffe på jobbet. Därefter handla på Willys. Vi går ett gäng. Himlen är mörk men inget regn.
Reklam i kundvagnen; Felix tomatketchup sötad med Stevia. Vad är Stevia? Det är ett sötningsmedel som kommer från Paraguay. Växten heter Sötflockel.
Det är intressant att veta.
Har inte tid att jobba, vill hem till tapetseringen. Nytt golv ska också läggas.
Tråkigt att det är katastrof i Småland. I Tierp också. Vi har fått regn men inte de mängderna. Värmen är klibbig, ett åskväder skulle rensa luften.
Easy cover är ett fantastiskt hjälpmedel om man vill få släta, tapetserbara väggar. Spackling behövs knappast. Jo, på vissa ställen.
Ernest Borgnine är död, han blev 95. I början av karriären spelade han mest gangstertyper eftersom han hade det utseendet. Sedan vände det och i sin mest kända film spelade han en slaktare.
På eftermiddagen grillade vi vid Skavlöten. Nästan inga badgäster syntes till vilket var perfekt för oss. Jag åt två tjockkorvar och en "smalis".
Tillbaka på DC drack vi kaffe. Hem 16.00. Handlade på Lidl, bland annat margarin och gröna äpplen.
Läser just nu "Efter regntiden" av Erik Eriksson, den handlar om Vietnamkriget.
Middag: stekt potatis och prinskorv.
Fortsätter med Easy covern. Arbetet klart 18.15.
Häftigt regn men det går över snabbt. Flickan i kassan på Lidl sa: det ser ut att bli regn. Hon hade helt rätt. Vi är i de eviga regnens tid. Låter som en boktitel.
Men den har vi inte tid att läsa nu. Den slår vi igen och ställer tillbaka upp i hyllan.

7 juli

På den sjunde dagen slog sig vår Skapare ner vid Sveriges längsta sillbord på Storgatan i Valdemarsvik. Han kände sig lite trött efter allt arbete tidigare i veckan men sillen och potatisen smakade gott och drickat som serverades gick inte heller av för hackor.
"Smakade bra det här", sa han till en av de närsittande. "Vilken tur att jag uppfann sill, potatis och nubbe i onsdags".
På detta svarade den närsittande ingenting men sköt sillfatet och potatiskarotten närmare den gamle mannen. 
De gick sedan iväg tillsammans, troligtvis för att ta bussen till Gusum där en nattmacka väntade i en av bruksbostäderna.
Så kunde det ha gått till men gjorde det förstås inte.
Tina lagar mat på TV, hon verkar hemskt stressad. Allt går i flygande fläng, hon skär, hackar och strimlar med väldig fart. Pratar samtidigt.
Tina är från Skåne. Jag vet ingenting om Skåne. Jo, lite. Det var fint på Kullahalvön. Vi åkte tåg till Malmö och hyrde sedan bil. Passerade Höganäs och Mölle på vägen. Upp till Kullens fyr efter att först ha passerat en betalstation.
Just nu är vi i Valdemarsvik. Jag ser V-75 på TV. Hittills har det gått åt skogen. 0 rätt på 3 starter. Inga miljoner idag alltså.
Vi väntar på karnevalståget, folk strömmar till. Igår åkte vi hit via Enköping, Strängnäs, Flen och Katrineholm.
Kastrullhäxornas matservering mellan de två sistnämnda städerna, har lagt ner. I dess ställe har Vallagrillen kommit.
Hemskt matminne hos Kastrullhäxorna; fläsk i panna. Det slipper vi nu. Kaviarfisk fanns också, lät inte gott. Men potatisen var bra.
Köpte en bok på Hallings loppmarknad; "I vilda spår" av Sixten Jernberg. Han var en hård, obändig jävel som inte klev undan, han vek sig aldrig varken i timmerskogen eller i skidspåret.
Jag är likadan, jag är hård, obändig och viker mig aldrig.
På resan ner såg jag en äldre kvinna med rollator som böjde sig fram och luktade på några blommor på en buske, hon verkade njuta av tillvaron.
Jag tror att det var i Flen.
Det är roligt att åka de mindre vägarna, man kommer fram nästan lika fort ändå och man får se mer.
Y frågade om tågen slutat gå på järnvägen som löpte parallellt med landsvägen. Just då kom ett godståg. Det dundrade fram på Södra stambanan.
När någon pratar om trädgårdsväxter, säger jag alltid "buxbom", det är en trädgårdsväxt. Vi lär ha den hemma i vår trädgård.
Morgonen kändes osäker men nu fläskar värmen på. Det är klibbigt i luften. Man svettas. Polisen är här och kollar nykterheten, några glada gossar "åker dit".
Förut söp inte östgötarna så mycket, de har börjat med det nu.
En fråga ställs från balkongen: lever Marlon Brando? Nej, han är död.
Det blev inget på hästarna, de springer inte som man vill.
Östergötland hade tidigare ett omfattande smalspårsnät, av det återstår ingenting. Hit till Valdemarsvik slutade tågen gå 1966. Stationshuset står dock kvar. I en del av det håller sotningsbolaget till.
Vid hamnen såldes idag färsk fisk från en fiskebåt. Fisken kan aldrig bli färskare än så. I matlagningsprogrammet drog Tina upp en egen öring på fluga. Sedan sprättade hon upp den och hällde salt i kroppen. Hon lagade mat tillsammans med Lill-Babs. I Gordon Ramsays program tävlade rött och blått lag mot varandra. Blått lag vann. Priset var att få tillbringa en hel dag på en lyxyacht. Det röda laget fick städa i köket,
hela tiden skällde de på varann.
Sommaren verkar just nu strålande. Det talas dock om ett fruktansvärt engelskt oväder som är på väg, just nu ligger det över Nordsjön.
Att spela på hästar är värdelöst. Det ger ingenting. Det här var sista gången. Jag gör aldrig om det misstaget. Hädanefter får de springa som de vill.
Som avslutning vill jag bara säga: Sixten Jernberg, vilken kille! Ur spår, när han kommer. Han viker sig aldrig.
Inte jag heller, som sagt.

Midsommardagen

Midsommardagen. Sveriges mest avslagna? Överallt ligger de nu våra fallna hjältar, i tält och utanför, med dunkande huvuden och magar i uppror. Det är en förskräcklig syn att se; blomman av Sveriges ungdom i total förnedring.
Häpnadsväckande att de inte lärt sig sin läxa sedan förra året; man ska inte äta så mycket mat, man måste dricka lite också.
Själva åt vi en lagom midsommarlunch eftersom vi är "lagom-människor". Inga överdrifter för oss. Vårt näringsintag var precis det som Socialstyrelsen rekommenderar: fyra färskpotatisar, fyra bitar matjes, ett halvt ägg, en matsked gräddfil samt en fingernypa gräslök. Till det dracks folköl. Efter maten åts dessert. Vi ville gärna vara lite originella så vi tog jordgubbar med grädde. Till kaffet inmundigades en sockrad munk.
Det räckte. Sången och musiken från bryggan klarade vi oss utan. Skönast så faktiskt. Ja, det var en härlig känsla att få mota Olle, dvs. midsommardjävulen, i grind. Han gjorde sina försök men stötte omedelbart på patrull.
Igår sken solen över alla lycksökare och ränksmidare men idag är det som vanligt igen, det regnar.
Min nya roman "Revolvermännen", vill sig inte. Huvudpersonen är ute och irrar i 1950-talets storskog. På gärdet nedanför pågår en militärmanöver.
Jag vill inte säga mer nu för inget mer finns att säga.
Det är totalstopp i produktionen.
Min lilla Acer-dator har drabbats av Ubuntu. Det är ett operativsystem som har någonting med Syd-Afrika att göra och som fungerar alldeles utmärkt. Jag tycker bättre om Ubuntu än om Windows.
Nu regnar det igen. Nyss var grannen ute med soporna, hoppas han hann tillbaka in i tid.
Jag känner mig trött, gäspar hela tiden. Annat var det när man var i Paris och beskådade Eiffeltornet. Det såg man på långt håll, det gick inte att missa. Yngre var man också. "Där är Eiffeltornet", sa någon. "Ja, har du sett", svarade man upprymt.
Man var piggare på den tiden.
Fast Musse är det nu också. Mimi med. Pigg alltså.
Det var en speciell upplevelse att få stiga av tåget vid Gare du Nord. Det var en "hit-men-inte-längre" upplevelse eftersom detta var tågets slutstation. Vi måste kliva av, konduktören krävde det.
Alla främmande dofter kändes direkt i näsborrarna. Man andades in och njöt. Parisarna utstrålade vänlighet: "Idiot, se er för, ur vägen!"
Vi svenskar är inte sådana. Vi kan möjligen tänka dessa ord men aldrig uttala dem. Vi är på något sätt mer ärliga.
I Paris fanns en myckenhet av mat och dryck. Till exempel fanns entrecote, det var gott. Men de hade ingen riktig potatis, bara frites.
Jag hoppas att det regnar hela denna dag, att det blir en riktig rotblöta. I eftermiddag ska jag måla panelen i hallen. Vitt är beställt. Grundmålningen är redan gjord.
Världens sämsta film = "Som havets nakna vind" från 1968. Den innehåller mycket naket men nästan ingenting annat. Som handling till exempel. Och dialog.
Kanske finns det sämre filmer?  De kan i så fall hittas på Voddler under fliken Cult classics.
Boken som filmen bygger på skrevs av Gustav Sandgren. Han var en av de Fem unga. Dessutom var han gift med Ria Wägner.
Dessutom spelade han fiol. Han var en livsnjutare, en livsdyrkare.
Igår åt vi dessutom några skivor rökt lax. På Konsum köpte jag två inlagda strömmingar men de var inte bra. De smakade konstigt.
Det finns en trend just nu att man ska äta så äcklig mat som möjligt, den ska helst smaka skit redan i käften. 
Jag tror att vi snart kan lägga midsommardagen 2012 till handlingarna. Backhoppningen uteblev men sådana aktiviteter kan man förstås inte räkna med under sommaren. Årstiden kräver andra sporter som ägglöpning, säcklöpning och ringkastning. Den sistnämnda grenen var jag duktig i så sent som 1991, det finns dokumenterat på video.
Filmen heter "Året som gick - 1991". Kommenterade gjorde Hans Villius. Nej, så var inte fallet men det hade varit roligt om han gjort det.

12 juni (tisdag)

Har haft svårigheter att starta Astran, två gånger har den vägrat.
Elektronisk startspärr? Måste i så fall nyckeln kodas om? Kostar 1500 kronor enligt Opelverkstaden. Problemet är att om låset inte känner igen nyckeln, då hindras de nödvändiga startimpulserna att skickas vidare ut i systemet.
Kör nu omkring med reservnyckeln i fickan ifall detta skulle hända igen. Hittills har det inte.
Kocken sitter utanför restaurangen, han röker och pratar i telefon. Snart ska han gå in igen och banka schnitzlarna platta.
Vi slår oss ned på uteserveringen men först torkar vi plaststolarna torra med en servett.
Har sagt det förr men jag har tappat bort min danska penna. Bekymmersamt.
Jag skriver just nu på en bok som ska heta "Revolvermännen". I den lägger jag ner allt jag har, det är inte mycket.
Beatles låtar från perioden med "I am the walrus" och "Strawberry Fields", är oöverträffade. Ingenting kan göras bättre.
Dagens namn är Eskil, det betyder Gud och Hjälm. Jag kände en Eskil en gång, lastbilschaufför från Norrland, det var hårt virke i den grabben. Han gillade förresten dansbandsmusik.
Någonting känns fel fast allt är rätt. Det är enligt regelboken. På väderdisplayen skiner en sol men inte i verkligheten. Himlen är blytung.
Jag har kommit till sidan tio på min bok, jag menar då A-4 sidor. Det motsvarar cirka 25 boksidor.
Finns det ingenting man kan göra, jag menar vad som helst? Nej, inte mycket.
Saltsyra HCL, svavelsyra H2SO4, salpetersyra HNO3. Varför minns jag just dessa saker från kemilektionerna? De sitter som en smäck. Men inget annat.
Alla av de äldre som var med på pensionärsutflykten till Sandhamn 1974, är döda; Vildsvensken, Bosse G med flera. Men livet går ändå vidare. Livet är som en fågel, det flyger iväg.
Detta skrivs med min tyska penna. Den är också bra men jag saknar min danska.
Den äldre mannen i Ormsta fortsätter med sina promenader. Han syns varje morgon gå längs Ormstavägen med händerna på ryggen i god stil.
De flesta fotbollsspelare är överbetalda divor men det är ju roligt om vi vinner. Igår gjorde vi inte det.
Nu måste väl de flesta flyttfåglar vara framme? Kanske har vissa till och med vänt efter utfört uppdrag och är på väg tillbaka igen.
Kan man få lite lugn och ro och en kopp kaffe, mer begär jag inte.
Fantastiskt med detta kvällsljus. Mörkret springer nerför vägen jagat av en paparazzi. Vilket skott, rakt i krysset! 1 - 1 mellan Polen och Ryssland.
Livets fågel lyfter och flyger in i skymningen. Snart kommer vi efter.

2 juni

Sverige behöver nederbörd men varför just här?
Jag ropar efter grannen och frågar vad han tycker om vädret, han svarar att han inte gillar det alls. Han vill ha sommar och sol.
Jag har börjat läsa "De fyras tecken" av Sir Arthur Conan Doyle. Hittills är historien mystifierande, man förstår inte alls hur den ska sluta. Det är inte meningen heller. Det vore ju katastrof om man skulle göra det redan efter tio sidor.
Minns plötsligt sommaren 1959, den varmaste på länge. Inte så länge i och för sig eftersom den 1955 också var het i kvadrat.
Farbror Villes granhäck i Åkersberga brändes till döds, den blev aldrig sig lik efteråt.
1959 hade Herb Elliot världsrekordet på 1500 meter löpning med tiden 3.36,0. Året efter förbättrade han rekordet till 3.35,6. Det hade 36 år senare fortfarande räckt till guld vid OS i Atlanta.
Jag gjorde ett försök att sätta nytt världsrekord i tallbacken hemma vid Tibble men misslyckades kapitalt. Jag orkade inte ens runt banan. Många år tidigare försökte min morbror Gunnar att slå 100 meters rekordet på en raksträcka i Brottby. Det gick inte heller. Hans medhjälpare som fått uppdraget att sköta tidtagningen med en väckarklocka, påstod att klockan gick fel.
Igår regnade det hela dagen och blåste. Fruktansvärda förhållanden rådde. Jag satsade dessutom på fel hästar i Dagens Dubbel. Nian och trean vann, jag hade två andra på min kupong.
Man ska inte lita på experterna, bättre är att lyssna till sitt eget hjärta. Men om det går i otakt?
Under denna dag (3 juni), har vissa delar sett ljusa ut, sedan har det mörknat till igen.
Tidigare gick det att köpa SJ-biljetter på stationen i Djursholms-Ösby. Den var då en av Sveriges mest trafikerade. Jag gick in där för att handla en biljett till Skövde men kom på att jag skulle ha en studentbiljett precis när mannen bakom luckan gjort allting färdigt. Det kändes pinsamt att behöva be om en ny, han såg sur ut när han blev tvungen att göra om alltihop.
"Det kunde du väl ha sagt från början", sa han och gjorde en bister grimas.
Det kunde jag förstås men jag glömde bort det.
Det är en härlig tid som ligger framför oss nu, en slags blomstertid. Allt spricker ut och fågelungarna kvittrar i sina små, trånga holkar. Ungarna vill ut i stora världen.
Det regnade häftig från en svart himmel denna eftermiddag. Landskapet är nu genomdränkt av vatten. Mer tål det inte, då blir det översvämning.
Det är rätt skönt när det regnar, man får sitta inne och göra annat.
Synd att vi inte hittade Vällenbanan när vi letade efter den sommaren 2001. Men sjön såg vi till slut. Den låg blank som en spegel.
Banan användes för timmertransporter, den lades ner i början av 1950-talet. Inte mycket finns kvar. Tiden har huggit sin tand i den. Nere vid sjön Vällen lär ha funnits ett litet samhälle där skogsarbetarfamiljerna bodde.
Jag kan tänka mig att tillbringa en vecka i en husbil uppe i Gimotrakten. På dagarna dokumenterar man resterna av järnvägen, på kvällarna tänder man grillen.
Så skulle jag vilja ha livet. Kanske lite enkelspårigt men tjusigt. Lika tjusigt som sjön Vällens spegelblanka vatten som man kan stirra ut över när grillningen är avslutad.
Jag har inga andra drömmar. Vällenbanan är den enda. Kanske i sommar, vi får se hur det blir. Men ska pricken sättas någonstans måste det ju bli över i.
Sätts den över a blir det ett å och vem vill ha det?

Cassidy & Kerouac

Neal Cassidy och Jack Kerouac, två killar som aldrig besökte Värnamo. Inte jag heller men det kanske blir.
Den äldre mannen i Ormsta dök upp igen i morse. Han gick raskt med händerna på ryggen och hade blicken inställd mot fjärran.
Lite kyligare idag. Inga kortbyxor.
Ett orgelstycke spelas på bilradion, hinner inte uppfatta namnet när det är slut. Det bara mumlas till i högtalaren.
Jag saknar min danska penna, kanske en löjlig känsla men i alla fall. Man ska ju inte förneka sina känslor.
Det har börjat blåsa, sommaren är redan över.
Igår klippte jag samfällighetens gräsmatta i hettan. Strax innan hjärtinfarkten blev jag avlöst.
Bakade sedan en rabarberpaj som blev något för sur. Mer socker hade behövts. Folk brukar vara rädda för det vita giftet men jag har en annan inställning.
På jobbet: morgonkaffe och allmänt snack. Efter det en promenad.
Rostbiff och potatissallad till lunch. Den sista är inte speciellt bra. Potatisen har en obehaglig hinna. Rostbiffen är det inget fel på.
Även dagen har en hinna över sig, en grå hinna.
Efter lunch kör vi längs Skålhamravägen. En lada ser ut som om den håller på att självdö. Det är en sorglig syn.
Neal Cassidy skrev inga böcker. Jack Kerouac gjorde det desto mer. Han var också eldvakt på Sourdough Mountain, precis som Gary Snyder i dikten med samma namn.
Cassidy drogade ihjäl sig, Kerouac söp ihjäl sig. De var bröder ända in i tomma intet.
Skålhamravägen är smal och kurvig. Jag styr med knäna som Cassidy gjorde när han körde igenom Amerika i en psykedelisk buss.
Vårt mål är idag ödehuset. Det har stått tomt länge. Ett träd har fallit igenom dess tak. På en solstol utanför ligger en ESSO-karta över norra Tyskland, den är från 1971.
Vi dricker kaffe utanför ödehuset. Blommor växer vilt runt dess stenfot. På vägen hit passerade vi ett rapsfält, det lyste intensivt gult.
Efter kaffet åker vi hem, därmed är arbetsdagen slut.
Cassidy ville vara en respektabel intellektuell, gärna i kostym och slips. Istället minns man honom som en hoppande galning. Kerouac blev med tiden alltmer reaktionär. Sista åren bodde han hemma hos sin mamma som tyckte att hans gamla vänner var dåligt sällskap för honom.
Nedgång i temperaturen även i morgon. Gruvindustrin går däremot uppåt. Dannemora återinvigs i dagarna och i Lappland kommer flera nya gruvor att öppnas.
Världen behöver järnmalm, vi behöver världen, världen behöver oss. Vi är på något sätt "alla tillsammans". Det är en känsla som vi kommer att ha ända tills vi dunkar handen i målkaklet.
Och då är det för sent.

19 maj

Dagboken fortsätter:
Den röda Elantran har nu fått livsandarna åter med hjälp av en burk startgas. Sur var den men efter en stund gick motorn igång, sedan var det bara att trampa på pedalen.
Efteråt åkte vi till Markims kyrka för att titta på Anckarströms grav. Två elektriker från Ljus & Kraft var sysselsatta inne i kyrkan med att dra ledningar, de kände inte till graven. Inte många gör det, den är inte markerad på något sätt.
Det uppländska landskapet är mycket vackert, det är en fröjd för ögat. Många anser att det är platt och trist men jag är inte av den uppfattningen. Jag tycker att det är rikt och varierat.
Åkte till Gryttby igår. Körde nya E4:an och svängde vid Örbyhusavfarten. Det blev fel, skulle ha tagit av vid Björklinge istället. Ändå rätt till slut tack vare telefonens GPS. Jag har blivit sämre på att hitta, det är en sanning som jag får bita surt i.
Inne på loppmarknaden: projektet att ta självporträtt i speglar har ännu inte avslutats. Det har förresten knappt påbörjats.
Funderade på några diktsamlingar av Gunnar Ekelöf men tankegången stannade där. Huset har en gång varit mejeri. Hit kom komjölken och gjordes om till konsumentmjölk, kanske också till smör o.dyl. Ekelöfböckerna var lite dyra. En svensk medelålders man gick runt med sin unga thailändska fru och letade skor. Han sa åt henne att sätta sig ner på en pall när hon skulle prova skorna, det var det pallen var till för.
Vi köpte varsin varmkorv, drack dessutom kaffe och åt morotskaka.
Det blev inget besök i Viksta, grusvägen var för dålig.
Ångrar nästan de missade Ekelöfböckerna. Det fanns också en med efterlämnade dikter och anteckningar. GE planerade alltid sina resor och sitt boende ytterst noggrant. Inför en utlandsvistelse brukade han göra upp listor på lämplig reselektyr som sedan införskaffades. Sina hem, de var många, försökte han inreda så praktiskt och trevligt som möjligt med exempelvis egenritade bokhyllor som han lät tillverka hos lokala snickare. Ändå trivdes han ingenstans. Han var en främling i Folkhemmet.
I Läby gick vi in på Åkes Sakförmedling. Där fanns den vackra skrivmaskinen ovan samt en Philipsradio som vi köpte. På den gick det även att höra FM, en radiokunnig bekant till Åke hade ordnat den saken.
Hem via Länna och Almunge. In på Coop Nära: mjölk, tomater och sommarfalu. Uppsala Nya var slut.
I Almunge skulle jag trivas.
Sommarfalun är som en vanlig falukorv fast lite rökt. Den passar även för en främling i Folkhemmet.
Sina sista år bodde GE i Sigtuna. In i det sista planerade han nya resor, bland annat en till Nordafrika som dock fick ställas in när han blev för dålig.
Han dog i mars 1968.
Detta var min sista semesterdag. Snart ska mitt nya projekt, "100 självporträtt", börja sammanställas. För en främling är det viktigt att synas.
Läser en bok av Swen Wernström och släcker sedan lampan. Klockan har hunnit bli 23.45. Ändå rätt ljust. Blåser ute. Vad är det för en värld vi lever i? Jag hinner inte svara på frågan innan jag tryggt somnar in i Folkhemmets famn.

På väg hem

Lämnar Uddevalla 08.45. GPS:en säger: "Sväng vänster, därefter höger" men det visste vi ändå.
Går in på ICA i Färgelanda, köper en Loka. Lägger också vykort på postlådan. Nils Ferlins syster hade fotoateljé här i samhället. På kyrkogården ligger A begravd, han fick komma hem till slut.
Kör genom Stigen, litet samhälle med fd textilfabrik. Fabriken var ledande inom sitt gebit, sedan inte längre. Den lades ner på 1980-talet.
En radda med hyreslängor till vänster, de kallades tidigare "Grini" efter nazistfängelset utanför Oslo.
Vägen mot Vänersborg är först smal och ringlande, därefter alltmer rak och bred. Sjöar blänker till.
Dalbobron markerar gränsen mellan Dalsland och Västergötland.
In i Lilla Paris. Loppmarknad på torget. En av försäljarna skojar med en kund, ber henne öppna en slags tub. Ut hoppar en docka. Allmänt skratt, även hos kunden. Försäljaren har även backar med serietidningar som Agent X-9 och Serie-Nytt. Överväger men nej.
Köper en billaddare till mobilen inne på Expert, den gamla har kommit bort. En äldre man i kön berättar att han just kommit hem från Tyskland, ett helt gäng åkte dit för att spela boule och deras lag vann. Det bestod av honom själv, Pelle Johansson och så en dam från Uddevalla.
Halleberg och Hunneberg, naturens mäktiga skapelser.
Mitt emellan ligger Lilleskog. Därifrån skickades 1946 det första svenska fotografiet via Telex till en tidning. Bilden föreställde kung Gustav V med en nerlagd älg.
Ut på Västgötaslätten. Grästorp. Många vindkraftverk snurrar hårt idag.
Alltid passeras en järnväg med rostiga spår, en tydlig indikation på att den inte används.
Vi letar efter en loppmarknad men ligger den före eller efter Götene? Efter visar det sig. Vi fikar i Götene, jag tar en Rastabulle. Ett pensionärspar äter fläskkarré med sås och potatis. De säger ingenting till varandra, behöver inte göra det heller.
Loppmarknaden ligger inne i skogen. Vi var där även förra året. Jag köper några deckarmagasin från 1950-talet, en heter "Kryptogrammet", en annan "Salamandern".
Jag frågar om det fortfarande går tåg på den till synes övergivna järnväg som vi nyss passerade och det gör det. Den heter Kinnekullebanan och är i högsta grad fungerande.
Strax innan Laxå undrar Y om den bilskrot som hennes kamrat Lilians morfar drev för många år sedan, fortfarande är igång. Det har jag förstås ingen aning om. Troligen inte.
Örebro. Längtar till Kilsbergen, har aldrig varit där.
Snart har vi passerat Sveriges sjätte största tätort, städer finns ju inga längre.
Innan Arboga matstopp på Tuydouras Mat & Café. Den vanliga falukorven är god och vällagad. Vi hälsas välkomna tillbaka, vi svarar att vi kommer nästa år.
Kör gamla vägen mellan Arboga och Köping. Framme i K blir det fel i en rondell och vi fortsätter mot Västerås på likaledes "gamla" vägen vilket gör att Munktorp och Kolbäck passeras.
Det är tur, annars hade vi inte sett regnbågen över Kolbäck.
Resten av resan går fort; Västerås, Enköping och Stäket.
Väl där känner man sig som hemma igen och kan bara konstatera att resan gått bra.
Nu väntar den sköna vardagen med sina förlustelser.